Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Lyssna på våra berättelser

17 okt , 2017, 17.37 Lina Frisk

 

Jag klickar upp ett nytt, blankt dokument, placerar hörlurarna i öronen, sätter på Gabriel Faurés Pavane Op.50 i Spotify, tittar upp från skärmen och ut över gatan. På samma sätt som jag gjorde för snart tre år sedan.  Allt så lika men ändå fullständigt tvärtom.

Jag tittar på bilarna och människorna som går på gatan medan Faurés toner byts ut mot Philip Glass i mina hörlurar. Hela staden har ett grått filter över sig som förstärks ytterligare av den vemodiga musiken.

Jag funderar på Me too-kampanjen som fyller hela internet, och det bubblar av ilska inom mig medan jag tänker på alla män som utsätter kvinnor för sexuella trakasserier och övergrepp varje dag. Jag försöker sätta ord på rädslan och obehaget. Men det är svårt att förklara hur de oönskade kommentarerna, beröringarna och promenadsällskapen känns.

Jag ritar upp en karta i mitt huvud och prickar ut de ställen jag undviker då jag är ensam. En Spotify-reklam överraskar mig plötsligt med dånande musik. Jag sänker volymen och inser hur ofta jag går med tysta hörlurar i öronen. Man måste vara på sin vakt, det vet ju alla.

Det är bara en av alla de säkerhetsstrategier jag och mina vänner utvecklat under åren. Vi har en strategi för alla lägen. Gator, köer, dansgolv, bardiskar, grupparbeten i skolan, 60-årskalas, studieevenemang, tunnlar. Vi jämför våra erfarenheter, och hur män gång, på gång förminskar våra erfarenheter.

”Ta det som en komplimang”, ”Inte alla män”, ”Det var ett skämt”, ”Du är för känslig”, ”Var inte så sur”.

Förminska inte våra erfarenheter. Lyssna på dem istället. Jag har berättat om mina erfarenheter tidigare, men det tåls att berätta igen, och igen, och igen. För det här är inte mitt privata problem, eller mina kompisars problem. Det här är ett samhällsproblem som vi inte kan fortsätta att tysta ner.

Det här är mitt sista inlägg på den här bloggen. I nästan tre år har jag, som ung kvinna, fått synas, höras, ryta till, ha åsikter, lyfta stigmatiserade ämnen, och inte vara till lags. Så som många, många fler kvinnor borde få plats att göra i vårt samhälle. Annars kommer våra berättelser om trakasserier bara att bli fler.

 

Tack för mig och fortsätt krossa patriarkatet!

 

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *