Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Funderingar under domkyrkovalven

21 apr , 2022, 22.34 annaedgren

 

När jag har vägen förbi min hemkyrka Åbo domkyrka går jag ibland upp för de många trapporna, in bland turisterna för att sitta en stund i kyrkbänken.

Det är en skön kontrast att komma från trafikbrus och vardagstempo in under domkyrkans valv. Ibland för mig benen upp för domkyrkotrapporna mest med frågetecknens kraft. Jag kanske inte har den där klara känslan av att vilja ha en stunds ro i katedralen, känner mera en längtan efter nånting, en odefinierbar känsla av oro eller tacksamhet eller glädje, eller kanske jag bara är trött och trög i både huvud och själ. Idag är det allt svårare att koppla loss från högt tempo och egna eller andras krav, att koppla loss från att hela tiden ha en mission. Där i domkyrkan kan jag öva mig på att bara vara.

Inte alltid, men ofta upplever jag en stillhet där i katedralakustiken. I bänkarna som är så hemvana ända sedan barndomen, under den generösa takhöjden där en liten stråle solsken genom de översta fönstren kan få hela kyrksalen att lysa upp och liksom öppna sig ännu mer! Fast det är ju inte alltid helt tyst eller stilla i vår nationalhelgedom, det är både inhemska och utländska besökargrupper som fotograferar och pratar, det är vaktmästare som bär stolar, organister som övar eller barn som beundrar rustningarna i sidokapellen. Men det hör liksom till med ljudet och stökandet, jag tycker det gör kyrkan till något annat än ett museum. Och jag tycker om att i tankarna leka att jag befinner mig i domkyrkan under den katolska medeltiden, då var det nog både ljud och stökande med alla sidoaltaren och varierande mässor mm som pågick under dagens lopp!

Där mellan domkyrkans pelare och väggar som har spår av hundratals år av byggande och andlig längtan känner jag mig samtidigt både liten och stor. Jag förnimmer både mig själv och andra generationer under valven i den fuktiga doften av stearin och gammalt murbruk. Kyrkorummet blir som en famn för den jag är just nu. Lite så där som kyrkan också som samfund i bästa fall kan vara, en famn.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *