”Gör DU andakter för radio?” utropade en gång en halvbekant med stor förvåning. Det blev oklart varför hon lät så förvånad, men det verkade som att jag inte var en väntad källa till nånting med andligt eller religiöst innehåll.
Jag återkommer ibland i tankarna till hennes fråga och gör hennes förvåning till min. Vem är jag att göra andakter som förväntas inspirera, trösta eller styrka radiolyssnare? Är jag rätt sorts kristen för att få göra det? Är jag tillräckligt kristen för att få göra det? Borde jag gå oftare i högmässan? Hittar jag de rätta orden för att ge några andliga ringar på vattnet utan att bara servera första bästa klichémässiga andligt rotade tanke i en hurtig glansbildsförpackning? Kan just jag, bland präster, teologer och andra kloka andaktstalare, överhuvudtaget tänkas ha nånting att komma med?
Ja, man kan ju fråga sig det. Men när de här frågetecknen dyker upp och börjar krafsa uppfordrande i mitt inre brukar jag förr eller senare tänka att det är inte bara proffskristna präster och teologer som kan och får prata om tro.
Det är inte alltid bara de stora teologiska läroklossarna som duger i ett andligt samtal. Det är inte bara rätta svar och svartvita kategorier som kan leda mig själv eller någon annan till att börja snusa efter jesusdoften. Det är inte bara fraser från en predikstol som kan vara en predikan.
Det är lekfolket (lekkvinnor och lekmän) som förnyar och fördjupar teologin. Vi präster faller alltför ofta för att bara kika i facit.