Jag minns när jag nån gång just efter gymnasietiden kom till USA. Jag tillbringade hela sommaren hos en kompis i Kalifornien och lärde känna hennes vänner. Och jag minns hur överraskad jag var över deras pappor. Deras förhållande till sina pappor. Hur papporna pussade dem, sa att de var fina och vackra, sa I love you hela tiden, varnade dem för pojkarna, tog ut dem på dejter, behandlade dem väl, beskyddade dem.
Jag hade aldrig sett nån pappa behandla sin dotter så. Jag hade aldrig sett en pappa som så tydligt visade hur man ska bli bemött eller en pappa som fungerade som en beskyddare, även om jag själv tycker att jag har världens finaste pappa.
Pappor som la sig i. ”Du får inte dejta den där, han är inte bra för dig.” Gråt och tandagnisslan. ”Om du gör nåt mot min dotter så får du svara till mig.” Pinsamt.
Mitt i allt detta #metoo-snack så är det så fint med de män som låter sig beröras och tar på allvar och som säger ”det här är inte ok”. Som ställer upp för sin nästa, den nästa som råkar vara en kvinna den här gången. Som visar att ”så här beter man sig inte mot en medmänniska”. Sen, en annan gång, kan vi gärna diskutera kvinnors våld mot män. Men låt oss nu bara lyfta upp katten på bordet och fatta: ”Houston, we’ve still got a problem.”
