Vardagstro och söndagstvivel

Förändring,Kontraster

Upplyst

24 apr , 2022, 07.30 maolindholm

 

Alla dessa yttre bilder och inre motiv som gnager mot varandra. Vad synfältet uppenbarar och hjärnan tänker går nämligen sällan hand i hand i min värld. Som nu detta med våren. När vinterns bandage viras upp och blottlägger fuktig jord, gräs och plantor är det som om tiden samtidigt skulle peka både framåt och bakåt: ”Kommer du ihåg rabatterna, minns du dofterna i fjol, smakerna, samtalen, upplevelserna, resorna”? Men också: Allt det som nu träder (!) fram i skog och mark är nytt, obrukat, aldrig förr upplevt och upptäckt, en gåva ännu försluten.

När vinterns bandage viras upp och blottlägger fuktig jord, gräs och plantor är det som om tiden samtidigt skulle peka både framåt och bakåt.

Så står jag där mellan en avlägsen gårdag och en icke gestaltad morgondag och vet varken ut eller in. Kalendern ger mig en vink om när solen ska stiga över horisonten men samtidigt mässar tidning och press samstämmigt om jordens successiva nedgång. Någonstans i min åldrande kropp krockar de här, och många andra, bilder med varandra. 

När det löftesrika vårljuset fångas upp av näthinnan och reflekteras mot den gråsvarta – och just nu också blodröda – bakgrunden förstår jag att det är dags att tänka om, att vända på vyerna. ”Allt är inte guld som glimmar” men också ”Skuggor dödas i första hand med ljus”. Det handlar om positionering, kanske också om protest och profilering.

Där andra kämpar mot en fysisk övermakt för jag en patetisk strid med mina inre demoner Självupptagenheten, Bekvämligheten, Modlösheten. Det skarpa solljuset mejslar ut mina tillkortakommanden med suverän tydlighet och jag blir långsamt medveten om dessa plågsamma perspektivförskjutningar som årstidsväxlingarna aktiverar: Vårens ljus och själens mörker, sommarens tillväxt och psykets vissenhet, höstens mognad och andens förfall, vinterns vila och kroppens oro. 

Jag måste svänga ut och in på  mig själv, svara på den sol som skiner på mitt skinn, punktera den pessimism som rådbråkar mitt psyke.

Det kan bara finnas en lösning på mitt paradoxala predikament: Jag måste svänga ut och in på  mig själv, svara på den sol som skiner på mitt skinn, punktera den pessimism som rådbråkar mitt psyke. Och jag tar till stora yxan, det vill säga språket, och formar vårens första skriftställarcredo: Orden är meningslöshetens opponenter

Och i ett huj känner mig nästan upplyst inifrån.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *