Det är riskabelt att tänka himmelshöga tankar i dessa tider: Krockande rymdskrot, kärnvapenbestyckade missiler, interkontinentala ballistiska robotar, störtande flygplan, spionkameraförsedda droner … Och en massa annat som bara fantasin sätter gräns för – skyn är full av hot och skrot som jag inte har en chans att värja mig mot om de skulle råka trilla ner.
Och nånting liknande är det också i huvudknoppen: En massa negativa och destruktiva tankar som tidvis löper amok mellan hjärncellerna och helt sorglöst spränger välbevarade idébanker och tankelager till mos och förvandlar mitt mentala reservlager på några ödesdigra ögonblick till en rykande svart sothög.
Världen runtomkring, och min tankevärld – hur ska jag vrida och vända mig när utsidan tenderar att invadera insidan? Och jag tänker på alla dessa författare som skriver livsförvandlande texter och kompositörer som tonsätter odödlig musik – inte utgående från djup kärlek och euforiska känsloupplevelser men från bottnen av en svart sorg, från hudnära brister och förluster. Och även om jag nånstans i mitt innersta förstår att tiden ibland smetar helande salva över själen så kan jag inte undgå tanken att kriser och tillkortakommande också bär på potentiella välsignelser. Men det gäller förstås bara andra människor, knappast mig.
Första maj; vårkänslor, blomknoppning, solljus, sommaraning, kärlekslöften – hur fel fäster sig inte de bilderna på sönderbombade höghus, hur falskt klingar inte de orden i en narcissistisk despots blodtörstiga mun? Två verkligheter frontalkrockar och det finns ingen returbiljett, inga trolleritricks som kan göra det gjorda ogjort.
Hur lösa denna gordiska knut? Det finns bara ett svar: Att på något sätt – kanske med ord, kanske i toner – försöka foga samman det orimliga med det rimliga, det svarta med det ljusa, det lätta med det tunga. Så gjorde också de första luftfararna på 1800-talet; de fäste en enorm gasballong över en tung korg av vide som rymde både några människor och diverse vägande utrustning. Och när man sedan släppte ankaret drogs de förut så jordbundna ekipaget – till allas stora häpnad – upp i höjderna med en nästan gudomlig styrka.
Första maj – den upplyftande tankens ballongdag.
Sin clownutbildning har han fått hos Ecole Philippe Gaulier.
—-
