På torsdagen skrev jag min sista tentamen för det här skolåret. Sista tentamen för mitt tredje år som universitetsstuderande. Sista tentamen på mitt mest turbulenta skolår någonsin.
Skönt kan man tro.
Men när jag steg ut ut auditoriet kände jag inte av lättnaden. Istället kände jag en saknad.
Jag saknade ett avslut. Ett avslutande kapitel för den här perioden. Jag saknade en vårfest helt enkelt. Jag saknade den blomstertid, betygsutdelning, de nyköpta vårfestklänningarna, glassen i klassrummet efter festen, och frihetskänslan när man steg ut ur skolan en sista gång. Även om den känslan knappt varade i några veckor för mig innan jag saknade tillbaka till skolan och rutinerna igen, så var man fri.
Nu känner jag mig inte fri. Sommar betyder ljusa nätter, daggfuktiga morgnar och solvärmda bilar. Men känslan av total frihet tappade jag bort någonstans mellan sommarjobb och framtidsoro. Istället tänker jag på allt jag inte lyckades åstadkomma det här året. En halvskriven kandidatavhandling, en envis juridikkurs och alla femtioelva saker jag ville hinna med. Allt som resulterade i en utbränd kropp.
Det här året har varit omtumlande på många sätt. Men oerhört nödvändig för att min personliga utveckling. Under höstterminen studerade jag i Groningen i Nederländerna och lärde mig mer om mig själv än jag någonsin gjort tidigare. Men det var också där jag insåg i hur hård takt jag levt mitt liv. Under flera år har jag prioriterat att prestera framom mitt välmående.
Kanske en kurs till. Lite mer hinner jag nog med. Var inte lat. Vila kan jag senare. Varför skulle jag inte klara av det? Skärp dig. Misslyckas inte.
Om man som jag inte själv förstår att trappa ner när det går för hårt, så förstår som tur är kroppen. Även om det stundvis kändes ganska hopplöst kan jag inte annat än glädjas för att jag har en så klok kropp som såg till att jag gick in i väggen med racerfart. Jag hade inget annat val än att vila. Och utan vila hade jag inte varit här just nu. Det viktigaste jag har lärt mig det här studieåret har inget med de universitetskurser jag gått under året att göra. Jag har lärt mig var mina gränser går. Det vill jag fira, och sedan gå vidare.
Hör det till vuxenlivet att acceptera att klara livet utan glasspinnar och psalmsång? Bita ihop och gilla läget? Nej, det tror jag inte. Även om det känns lite så just nu.
Dessutom så fick jag trots allt en vårfest den där vemodiga torsdagen. Jag delade en burk ärtsoppa till middag med en av mina bästa vänner.
Och en glass fick jag också. Inte i ett klassrum som förr, men i solskenet vid Aura å.
En avslutning det med.
