Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Varför han som hatar hen skrämmer mig

20 Jan , 2014, 09.20 Rofa Blauberg

 

Han som hatar hen skrämmer mig för att han i sin strävan efter en subjektiv rätt att få vara man ger sig sjäv tolkningföreträde, för att han anser sig ha full koll på vad manlighet är.

Han som hatar hen skrämmer mig för att han vill blunda för hur stor skada den mansroll, singular, han förespråkar vållar hos barn vars behov i åratal glömts bort i skolors jämställdhetsplaner.

I en tid då speciellt pojkar med en viss socioekonomisk bakgrund får det allt svårare i skola och samhälle, just för att de saknar sammanhang som uppmuntrar till studier och manliga förebilder och är bundna av en allt för snäv mansroll, vill han som hatar hen befästa bilden av mannen som stark, självständig försörjare som visserligen saknar förmågan att styra över sina lustar men ändå aldrig någonsin visar känslor eller behöver hjälp. Han som hatar hen vill döma dem som inte är som han.

Han som hatar hen skrämmer mig för att han i sin subjektiva iver att hålla fast vid sin egen inskränkthet, är fullständigt blind för den skada han vill vålla dem som växer upp i ett samhälle där ens kön inte ska definiera ens roll och kvinna som man ska få vara precis som hen vill. Förstår han inte att uppluckrade könsroller och utsuddade gränser mellan manligt och kvinnligt inte finns till för att begränsa eller ifrågasätta honom, utan för att ge dem som länge varit bundna av snäva normer utrymme att leva och röra sig fritt?

Jag inser att jag upprepar en fras, lika ihärdigt som han som hatar hen upprepar devisen om hur uppluckrade könsroller leder till stympade manliga könsorgan (det är det han verkar vara rädd för), men jag vill hävda att min rädsla är mer befogad än hans. Vi behöver som samhälle komma bort från ett tänkande där vi ger oss själva rätten att, utan hänsyn till vad som är bäst för individen, definiera vad som är manligt och kvinnligt och att bestämma över ett hurdant beteende som är okej för pojkar respektive flickor. Vi måste inse den omåttligt stora skada vi riskerar vålla våra barn om vi inte får tillstånd en genom gripande förändring.

På ett personligt plan kan jag tycka att det skulle vara ganska festligt om kyrkan, som en av tradition relativt patriarkal institution kunde ta sitt samhällsansvar och i en högre grad än idag visa vägen för denna förändring, som på sikt skulle gynna oss alla. Vad tycker du?

Läs också

16 kommentarer

  1. Funderar skriver:

    Jag förstår personligen inte hen diskussionen, eftersom jag tycker att problemet ligger i något helt annat. Kanske främst för att jag fötts som kvinna med i första hand blivit uppfostrad som individ, som människa. Det fanns aldrig någon könsroll i min uppfostran, och jag har enda sedan liten till fullo trott att jag kan göra allt som en man också kan göra. Jag har alltid tagit för givet att det är så. Den här ”naiva” tanken har fört mig långt, eftersom jag aldrig ryggat då någon sagt ”men det här klarar du ju inte” utan bara tuffat framåt som ett ånglok. Det är också naivt att tro att hen ordet skulle fixa något av de fundamentala problemen i vårt samhälle, vi måste börja från en helt annan vinkel. Allt grundar sig i våra värderingar, i vår uppfostran och våra system. Hen eller inte så kommer det inte att bli könsneutralare före dessa saker i grunden ändras. I finland tror jag att vi har lättare att acceptera hen genom finskans hän, men där är det till fullo könsneutralt, det finns inte dessutom han och hon som tyskans die der das. jag skulle välja en antingen eller: hen eller så han och hon.

    Sen en frågeställning till: är gud en hen?

  2. Rofa Blauberg skriver:

    Jag tror faktiskt inte heller att ett könsneutralt pronomen kommer fixa något alls. Det jag ville ta avstamp i är att de människor som till exempel på insändarspalter aktivast motsätter sig ordet hen ofta stöder sig på argument om på förhand utdelade biologiskt betingade roller. De verkar alltså på fullt allvar mena att män och kvinnor på grund av sina kön har olika förutsättningar. Därför kan jag bli ganska orolig då jag följer diskussionen om hen.

    Och som svar på frågan om Gud är hen, svarar jag med en motfråga (och hoppas kanske på att någon med större teologisk expertis än jag kan hjälpa till): spelar det någon roll vilket Guds är ?

  3. Marina skriver:

    Bra text med viktiga pointer. Tycker själv att ”hen” är speciellt motiverat då man inte syftar på en specifik person utan talar om en mänska i allmänhet. Har med glädje noterat att många skribenter i den här bloggen konsekvent använder sig av ”hen”. Fortsätt i samma stil!

  4. Rofa Blauberg skriver:

    Jag är helt av samma åsikt! Hen är ett av de bästa ord jag någonsin lärt mig 🙂

  5. Karl-Henrik Kvikant skriver:

    Jag brukar inte kommentera bloggar eftersom det är ett bottenlöst träsk, men då jag känner mig aningen utpekad så gör jag ett undantag.
    Vilken han hatar hen? Åtminstone inte jag. Jag varken har hatat eller behöver hata någon eller något, så du behöver inte vara rädd eller skrämd. Du borde kanske läsa texter noggrannare för att inte blanda ihop äpplen och päron, men annars får du vara just sådan du vill. Hen, han eller hon.
    Den ursprungliga diskussionen började med att måste man (kvinna) verkligen ersätta det indefinita pronomenet ”man” i en språkligt riktig mening med det ”påhittade” hen. Min uppriktiga åsikt är ett stort NEJ. Och det har ingenting vare sig med manlighet eller kvinnlighet att göra. Jag kan bara inte förstå att svenskan skall behöva vara det enda språket i världen där man måste införa ett genusneutralt nytt pronomen utan att verkligen behöva det. Försvararna av hen låtsas som om det bara vore frågan om ett nytt ord bland alla andra nya ord, men så är ju inte fallet. Vad det de facto är fråga om är att införa ett nytt kön. Hen könet. Alla, som inte vet bättre, berättar hur finskan bara har ett pronomen ”hän” och hur utmärkt det är, men de glömmer (eller vet inte) att när man på finska inte riktigt vet om det är han eller hon (interkönade enligt Julia Wickholm) så använder man obehindrat ”se” (den eller det).
    Diskussionen ändrade karaktär när Julia Wickholm började blanda in barnuppfostran och annat i det här sammanhanget fullständigt irrelevant, för att helt spåra ur när Monica Pensar började göra hen av Jesus. Vad har Jesus med pronomina att göra? Eller Astrid Lindgren med för den delen.
    Jag läser vad skribenten av ”Varför han som hatar hen skrämmer mig” säger (jo, jag ser förnamnet, men kanske det är en pseudonym) och undrar varför en man inte får vara manlig eller en kvinna inte skulle få vara kvinnlig. Feminister blandar, medvetet eller omedvetet, ofta ihop utseende med kvinnlighet. Varje (normal) man vet, att vackra kvinnor utan kvinnlighet är skrämmande, medan en kvinnlig kvinna utan att behöva vara vacker ofta är medelpunkten i ett sällskap, och det är en feministisk myt att bildlik skönhet skulle vara det de flesta män värdesätter högst. Fel, kvinnlighet ligger nog ljusår före.
    Uppluckrade könsroller!!!… Stympade könsorgan!!!… Det var som självaste… Berätta för mig var man kan läsa om sådana rädslor (annat än i ditt eget bidrag till debatten). Om det hjälper dig som hen, han eller hon, så kan jag försäkra dig att åtminstone jag inte är stympad. Bara för att befria dig från ett trauma. Vad gäller din egen rädsla, så försök att övervinna den och rör dig fritt riktigt bäst du vill. Det finns ingen som vill (eller ids) begränsa din rörelsefrihet. Det är det fina med demokrati. Du får vara sådan du vill, men låt också andra vara sådana de vill. Men du behöver inte vara skrämd. Inte i Finland.
    Vad gäller om Gud är hen. Som lindrigt troende så tror jag inte att Vår Skapare skulle vilja vara varken kvinna eller man så som vi beter oss här på jorden. Både kvinnor och män. Å andra sidan kan jag inte förstå att någon troende ens i sina drömmar kunde tvivla på att inte Skaparen är en man. Jesus sade ju: Fader förlåt dem… Och en far är väl i alla fall en man.
    Karl- Henrik Kvikant

    • Rofa Blauberg skriver:

      Tack för din kommentar. Allra först vill jag beklaga att du känner dig utpekad. Jag hade ingen specifik person i tankarna då jag skrev inlägget utan strävade efter att peka på tendenser i en diskussion jag följt i flera år.

      Jag säger heller inget om att män inte skulle få vara manliga eller kvinnor kvinnliga. Däremot ställer jag mig kritiskt till behovet att definiera manlighet (eller kvinnlighet för den delen). Så länge vi anser oss ha rätten att uttala oss om vad som är manligt, anser vi oss ha rätten att definiera vad som inte är det. Menar du att du inte ser hur detta potentiellt kunde vara en dålig grej?

      Vi vill ju luckra upp könsroller för att våra barn inte ska behöva känna sig fel bara för att de inte är som någon annan vill att de ska vara, eller hur? (Det är här det blir problematiskt med att tala om manlighet och kvinnlighet, det kan uppfattas som ett försök att definiera).

      Så vill jag ännu beklaga om kommentaren om stympade könsorgan kändes besvärlig. Avsikten var att anspela på den oro för att bli av med sitt kön som en del av henmotståndarna gett uttryck för.

      • Karl-Henrik Kvikant skriver:

        Du behöver nog inte be om ursökt: Du måste väl stå bakom det du säger även om någon med ordets svärd försöker bevisa att du har fel.

        Man får vara manlig eller kvinnlig, men man får inte definiera vad manlighet eller kvinnlighet är. Förlåt?!

        Jag tror nog att de män som har en stark manlig identitet är att föredra framom de som inte har den. Om du som barn har fått den så trivs du med dig själv och mår psykiskt bra, och du behöver inte i ett senare skede av ditt liv försöka bevisa den för dig själv genoma att misshandla kvinnor och andra svagare än du.Men du får nog inte den identiteten genom att bli interkönat uppfostrad.

        • Rofa Blauberg skriver:

          Tack för ditt svar. Det är klart att jag står för det jag skriver, men det hindrar mig inte att be om ursäkt om någon utan anledning känner sig utpekad.

          Och ja, det kan hända att jag formulerade mig lite olyckligt. Det ska naturligtvis stå att män ska få vara män och kvinnor kvinnor, men jag håller fast vid att alla försök att definiera manlighet/kvinnlighet är problematiska eftersom en definition som bygger på en samling egenskaper per automatik utesluter andra egenskaper.

          Likväl gör du mig intresserad. Hur ser den starka manliga identitet du förespråkar ut och hur garanterar den att jag inte misshandlar kvinnor? Och hur resonerar du då du menar att dessa kvinnor är svagare än jag (jag tror jag skulle få stryk av de flesta, oavsett kön)?

          Svara gärna, jag känner att vi närmar oss varandra.

          • Karl-Henrik Kvikant skriver:

            Ett sent svar p.g.a. utlandsresor.

            Jag kan inte förstå att en samling egenskaper skulle utesluta andra egenskaper. Men jag kan inte heller förstå att du som förälder skall lämna ditt barn i sticket genom att låta bli att ge det den förebild (i ditt fall manlig) som barnet behöver för att kunna bli säkert på sig själv och sitt kön. (Läste Eija Rusanens inlägg i Husis och konstaterade att det är bra att sakkunskapen säger det som de flesta föräldrar med fullvuxna barn har vetat länge nämligen att ett barn BEHÖVER både manliga förebilder (pappa) och kvinnliga (mamma). Men att slå ihop mamma och pappa till en interkönad gestalt skulle nog bara leda till katastrof på längre sikt.

            Jag har också väldigt liten förståelse varför manlighet i ordets traditionella betydelse skulle vara så illa eller farligt. En man både kan och skall vara öm och omtänksam, men manlig ömhet är nog inte densamma som kvinnlig ömhet. Och varför skall den det vara? Varför verkar det som om det är manligheten som är den stora boven i dramat? Och med manlighet menar jag minst av allt våldsbenägenhet, för det är inte manlighet. Manlighet är som bäst att (försöka) ta hand om och skydda sin familj och jag tror att mycket av dagens psykiska problem bottnar i att kärnfamiljerna inte mera existerar så som förut, vilket i många fall resulterar i att mamman skall både vara mamma och ersätta pappabilden. Att sedan de skilda papporna får problem när de ”misslyckats” i sin roll som beskyddare av familjen är bara en naturlig följd av det hela. Jag kom just från Vietnam och firade Tet nyåret med en vietnamesisk familj där fyra generationer deltog hemma i firandet. Behöver jag säga att allt andades lycka (och inte spelad sådan).

            Till sist. Över både manlighet och kvinnlighet går respekt. Respekt för det andra könet och respekt för andra över huvud taget (och respekt är inte samma sak som rädsla). Oavsett om du är liten eller stor till växten. Och jag vidhåller, att om du som man har en dålig självkänsla och inte litar på dig själv som man (manlig), så är risken större, att du försöker att bevisa den för dig själv genom att misshandla svagare än om du har en stark maskulin identitet. Du vet vem du är och du behöver inte bevisa någonting, inte ens för dig själv.

    • Kurt Fredrikson skriver:

      Bra skrivet KH

  6. Rofa Blauberg skriver:

    Jag förstår hur du tänker, tror jag. Kan du ännu säga hur du definierar manlighet, då kanske i ordets traditionella betydelse, den du talat om? Jag tror jag behöver veta det för att kunna förstå dig helt och hållet och när jag väl gör det kan jag ge dig ett rättvist svar.

    Allt gott,
    Rofa

    • Karl-Henrik Kvikant skriver:

      Jag kunde ställa dig en motfråga. Vet du inte själv vad det är som du motarbetar? Men jag skall svara dig. Manlighet är mod och integritet. Mod att våga ta ansvar för sig själv och andra. Mod att våga vara sig själv. Mod att våga försvara den som är svagare.Mod att våga stå bakom det man anser är rätt. Mod att våga fånga tillfället i flykten. Mod att våga prova på det okända. Mod att våga uppfostra sina barn, Mod att våga sätta gränser. Mod att våga följa dessa gränser….

      Jag blir så oändligt ledsen när jag ser föräldrar som inte vågar vara föräldrar utan gömmer sig bakom trender och ismer. Vad har de för rätt att med den fullvuxnas makt bestämma över sina barns grundläggande rättigheter. Rätten att ha en mor som är mor och en far som är far. Tro mig, jag vet vad jag talar om, för jag har själv aldrig haft någon far. Jag föddes under kriget med en far vid fronten, som stupade innan jag fyllt tre år. Och en död far är mycket frånvarande. Ingen du kan träffa varannan helg eller ens drömma om, för han finns bara inte. För de fullvuxna omkring mig var min far en hjälte (Mannerheimriddare nr 132). För mig var han den som svek mig genom att dö när jag skulle ha behövt honom som mest.

      Som fyraåring drömde och hoppades jag att min mor skulle gifta om sig så att jag skulle få en far (Hon gjorde det aldrig) I folkskolan var jag avundsjuk på alla andra pojkar som hade en pappa som de gjorde ”karlasaker” med på veckosluten och ännu i de tidiga tonåren blev jag glad när min bästa kompis pappa fick hjärtinfarkt och dog. Vi blev liksom mera jämställda då.

      Jag har sedan länge förlåtit min pappa att han dog. I dag är jag stoltare över honom än vad som går att med ord beskriva. Han var en modig man. Till och med med livet som insats. Tack vare honom och de andra som försvarade Finland får vi alla ha vår egen åsikt om vad vi vill. Jag hade turen att ha manliga släktingar som osjälviskt hjälpte mig att hitta min identitet. Jag hade en mor som var den bästa av mödrar, och jag älskade henne som mor, men som den pojke jag var kunde hon aldrig bli min ”kompis” på samma sätt som en pappa kan bli.

      Ännu senare i livet när jag gifte mig och fick egna barn ”spökade” min brist på egen pappa på så vis att jag inte visste hur jag skulle bete mig i endel situationer. Jag klarade mig med hedern i behåll (tror jag) genom att vara en sådan far för mina barn som jag som liten önskade att min far skulle ha varit.

      Kanske du nu förstår varför jag tycker synd om alla de barn som blir berövade en riktig mor och en riktig far utan egen förskyllan. Du kommer antagligen inte att se något på barnen. Jag visade aldrig åt någon (inte ens och allra minst åt min mor) den saknad efter en far jag hade. Då skulle jag ju ha förorsakat henne sorg. Men taggen i hjärtat fanns och finns kanske ännu i dag.

      • Rofa Blauberg skriver:

        Tack! Nu förstår jag din utgångspunkt. Tanken med mitt inlägg var inte att ta ställning till hur könsdynamiken ska se ut inne i enskilda familjer. Jag vill problematisera de krav som snävt definierade könsroller ställer på våra barn. Jag blir lite illamående då jag hör att det är okej för pojkar att leka en viss sorts lekar medan de inte ska leka andra för att de anses feminina (och samma gäller omvänt för flickor).

        Får jag ställa dig en motfråga? Kan inte alla de egenskaper du räknar upp ses som mänskliga i högsta allmänhet? Kan de inte ses som dygder som i högsta grad är eftersträvansvärda för både pojkar och flickor?

        Det jag alltså vill komma åt är snedvridna ideal som att en man inte får vara svag eller visa känslor. Den här problematiken finns ju inte i de ideal du nämner.

        Jag vill ännu passa på att tacka dig för din ärliga kommentar! Och jag uppskattar verkligen den här diskussionen!

  7. Rofa Blauberg skriver:

    Tack!

  8. medical hcg drops

    Varför han som hatar hen skrämmer mig – Andetag

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *