På väg hem från jobbet. Från radion i bilstereon hörs en låt om karma och om att det här livet är ett av många. I affären möter jag en som hälsar mig frid, salaam. Det för tankarna till högstadiet, där en av väckelsekristen klasskompis brukade hälsa: ”Frid, syster”. När jag parkerat och stiger ur bilen hör jag kyrkklockorna ringa, tre kilometer bort.
Jag sjunker ihop i soffan med Marcus J Borgs bok, Kristendomens hjärta. Från teven tjoar Fåret Shaun, ett barnprogram som min son älskar. Borg skriver: ”Gud må vara densamme igår, idag och i morgon, men den kulturella kontext inom vilken vi talar om Gud är det inte.”
Det inte bara är den kulturella kontexten som förändras. Mitt inre är inte heller statiskt. Tron är en del av en levande miljö. Jag tycker om den tanken. Den låter mig vara en människa som växer och förändras, i en föränderlig värld. Och den ger människorna omkring mig samma utrymme.
Vid årsskiftet hörde ungefär fyra miljoner finländare till kyrkan. Det är alldeles givet, att det bland oss finns många olika intryck av vad kyrkan är och tankar om vad kyrkan borde vara. För mig är kyrkan i grund och botten relationer – mellan dig och mig, mig och Gud, dig och Gud. Gånger fyra miljoner.
Jag är omgiven av olika människors olika förståelse av verkligheten, som för de flesta också innefattar Gud. Den finländska kontexten är mångkulturell. Frågan är därför inte om vi kan leva med det, utan hur vi ska leva med det.
Jag tror på samtal, dialog. Goda samtal kan tydliggöra oss för varandra, ge oss insikter, hjälpa oss förstå oss själva och varandra. Avväpna, läka. Har du varit med om det någon gång, att bitarna plötsligt faller på plats, bara av att du hör dig själv förklara problemet för någon? Eller har du varit med om att du plötsligt känner dig tio kilo lättare, för att du fick dela en tanke du skjutit ifrån dig?
Att få berätta är stort. Att få lyssna är ett stort förtroende. Men det tar tid. Och människan är sårbar när hon undrar: ”Har du en minut?”
