Anseende och heder är svåra begrepp. De är också fascinerande begrepp. Hur kan en social kod vara viktigare än sunt förnuft? I vissa kulturer har man valt att göra självmord istället för att tappa sin heder. Den är alltså starkare än den starkaste av våra ”rationella” instinkter – överlevnadsinstinkten.
Det finns naturligtivs olika nivåer av heder och anseende, vissa mera farliga än andra. Jag har tidigare tänkt att vi i Finland har ett begränsat antal anseenderelaterat beteende, men reagerade i veckan på en diskussion som blev ganska aktiv på sociala medier. Det handlade om en förälder som skrev om sin trötthet. Föräldern verkade vara genuint trött och på randen av total kollaps.
En stor orsak till tröttheten var att föräldern måste föra barnen till dagis varje morgon, och detta skapade stress och trötthet. Vi alla som gör det vet hur stressframkallande det är att muta, hota och driva barnaskaran som boskap till dagis varje morgon.
Det som gjorde denna skrivelse intressant var varför föräldern gjorde detta varje morgon, fast det fanns två föräldrar i hushållet. Orsaken var att den andra föräldern tidigare hade fört barnen till dagis, men barnen hade tidvis haft fel kläder på sig eller glömt någon lapp etc hemma, och det hade påpekats om detta på dagis när barnen hämtades på eftermiddagen. Den nu mycket trötta föräldern hade valt att själv börja föra barnen varje morgon till dagis, för att unvika att få kommentarer av personalen på eftermiddagen. Föräldern tyckte inte om att få höra sådana kommentarer, kanske tom. ansåg att familjens förmåga att sköta sig själv ifrågasattes.
Föräldern valde alltså att sätta sitt anseende framför sin morgonsömn. Rent rationellt tänkt låter det konstigt att man väljer att utsätta sig för trötthet bara för att inte behöva höra spåradiska kommentarer från (ofta) välvilligt tänkande dagvårdspersonal. Eller kanske planera barnens dagisklädsel kvällen innan, så att den mindre klädselkunniga föräldern kan föra barnen på morgonen medan den trötta ännu kan sova eller dricka morgonkaffe i lungt och ro.
Det framgick nog från skrivelsen även andra faktorer till tröttheten, men just denna detalj stack ut bland betydligt mera rationella orsaker.
Själv skulle jag aldrig byta ut min morgonsömn mot att undvika (oftast) välvilligt menad feedback. De är inte i proportion med varandra, då den ena är helt avgörande för hälsa och ork medan den andra inte är. Kan vara värt att notera att det brukar vara jag som för kidsen på morgonen, om än inte alla morgnar.
Hur långt är man färdig att gå för att inte utsätta sig för socialt beklämmande situationer? Tydligen ganska långt. På arbetsplatser blir många misstag ouppdagade, för det är pinsamt att rapportera om att man gjort bort sig. Rent rationellt sätt är det också helt bakvänt, men ganska vanligt. Anseendet (eller ens egna subjektiva uppfattning om det) går före det som är bäst för situationen. Detta trots att medarbetare som öppet och proaktivt medger sina misstag oftast har högre anseende bland sina (kunniga) ledare.
Skall vi slopa allt som heter heder och anseende? Naturligtvis inte, men kanske vi borde bli bättre på att förstå när rationellt tänkande skulle kunna gynna vårt eget mående mera än vår subjektiva uppfattning om vårt eget anseende. Inte en lätt sak, men värt ett försök.
Men var det faktiskt feedbacken som var problemet, och inte att barnet blev lidande av att ha opraktiska kläder? Då är det ju en rationell lösning att den som begriper sig på kläderna ser till att de kommer på.
Hej, naturligtvis skall barnen vara rätt klädda, men enligt min personliga erfarenhet är det en statistisk omöjlighet att alla barn alla dagar är rätt klädda. Sedan kan det finnas olika uppfattning om vad som är rätt klädsel. Vi har t.ex ett barn som alltid har hett. Det tog ganska länge (och många påpekanden från personalen) innan de förstod att barnet antagligen klarar sig med lite mindre kläder än normalt.