När man själv får bygga upp sina dagar hur man vill och skapa sin egna vardag är risken stor för att man tappar fotfästet ifall man inte skapar konsekventa rutiner. När livet går för långsamt eller snurrar på för intensivt är rutiner bra, som till exempel lunchsällskap.
Varje torsdag klockan tolv vet jag var jag ska befinna mig. Pizzabitarna står staplade på varandra i studentrestaurangerna med torsdagslunchgemenskap en efter en droppar vi in i matsalen, tar en bricka och ställer oss i matkön. Ibland dyker tre upp, ibland är vi närmare tio.
Vi är ingen exklusiv, uteslutande grupp. Vi välkomnar även andra som känner för att dela vår bordsgemenskap. Samtalen och dynamiken formas enligt den uppsättning av personligheter som kommit samman.
En unik särprägel med detta lunchsällskap är att vi är fruktansvärt dåliga på small talk, speciellt om vi råkar vara en mindre grupp. Vi inleder ofta med något lättsamt medan vi tuggar i oss de första bitarna av pizza och kommenterar smaken, gräddningen och de för smala borden i matsalen. Men ganska fort efter ”vad pågår i ditt liv just nu?” glider samtalet in på någons etiska dilemma, sociala ångest, bristande självförtroende eller dylikt.
Ibland är det nästan lite skrattretande hur pretentiösa ämnen vi behandlar under dessa luncher. Förutom att det fungerar som amatörterapi diskuterar vi litteratur, filosofi, kultur, rädslor, relationer, etiska frågeställningar, vardagsbekymmer och vår gemensamma favoritpodcast Alex&Sigges Podcast. Nivån på diskussionerna går högt och lågt och vi låter den sväva dit den behagar. Det är sällan man ger tillräckligt med utrymme för stora tankar och orealistiska visioner.
Under lunchen utmanar vi våra egna tankesätt och värderingar medan vi sitter och tuggar i oss den tunna pizzan. Ibland är vi brutalt ärliga och blottar våra svagheter samtidigt som vi tillåter varandra att visa sina styrkor. Vi uppmuntrar varandra, ibland till och med utmanar varandra av godhet. Men framför allt önskar vi varandra framgång.
Om jag riktigt överdriver kan man nästan påstå att det är kyrkan som satt ihop denna udda grupp. Tre av oss har farföräldrar som hängt på Pieksamäkiläger tillsammans, tre har föräldrar som studerat teologi samtidigt här i Åbo för trettio år sedan, tre har varit aktiva inom ungdomsarbetet i samma församling och tre brukar sitta och sänka medelåldern på KUs julfest i Sibbo varje år. Självklart har vi välkomnat andra än teologbarn, men det är lite roligt hur liknande bakgrund många av oss råkar ha.
Även om vi inte specifikt sitter och diskuterar trosfrågor så känner jag att vi har en speciell förståelse för varandras bakgrund. Det känns skönt att ibland befinna sig i ett sammanhang där man inte alltid är tvungen att förklara varför man gå till kyrkan på påsken.
De här torsdagsluncherna är en motpol i vardagen som kanske betyder mer än jag förstått. Jag fascineras över hur något så simpelt som en liten lunchgemenskap kan betyda så mycket för mig. Det där filosofiska avbrottet är precis vad jag behöver en gång i veckan.
