Man kunde i veckan läsa att kyrkans medlemsantal gått under 4 miljoner medlemmar. 3 999 800 verkar vara det officiella talet. Denna information kan tas på två sätt: 1) oj nej, redan under 4 miljoner eller 2) wow, vi har nästan 4 miljoner medlemmar i ett land med ca 5 miljoner invånare.
Att ha 73% av landets befolkning som betalande medlem är en ganska unik position, som de flesta andra verksamheter endast kan drömma om. Detta faktum verkar gå förbi många av de jag talat med. Att har en verksamhet där man får med medlemmar nästan från födseln är också ganska unikt.
Det är naturligtvis svårt att förvalta ett sådant arv och tyvärr är det delvis en kamp som kan vara svår att vinna – speciellt om man fortsätter som om inget hänt. Nu påstår jag inte att det inte finns försök att vända trenden, men kan anse att många inte riktigt fattar vad som krävs.
Min subjektiva åsikt är att nyckeln är att finnas med i vardagen. Jag tar stöd för mitt resonemang av kyrkogångsstatistiken, från vilken man alltid bör exkludera konfirmationsgudstjänster och julkyrkor, för de är inte vardag. En vanlig söndag i oktober är en bra måttstock. Med enkel matematik kan man räkna ut hur många procent av församlingsmedlemmarna går i högmässa en vanlig söndag ( i oktober). Om siffran är lägre än den maximala kapaciteten för de kyrkor som ordnar högmässa, borde man ta sig en funderare. Varför? Jo, för att högmässan anses vara den centrala verksamheten. Om så är fallet, borde den rimligtvis också vara den mest besökta.
Om så inte är fallet, är problemet då i besökarna eller verksamheten? Tyvärr finns det många som anser att problemet är besökarna. Det är, i mitt tycke, också en orsak till att antalet medlemmar sjunker. Många verkar blanda ihop två separata begrepp; budskap och verksamhet. Man behöver inte ändra på sitt budskap bara för att man ändrar på sin verksamhet. Konkret: det goda budskapet kan säkert föras fram på annat sätt än via ritualer på överenskomna tider. Inget illa om ritualer och de får gärna fortgå, men kanske det finns effektivare sätt att nå ut till en bredare skara, då den nuvarande modellen inte riktigt verkar fungera (se räkneövningen ovan).
Att sitta och vänta på att någon kommer är inte samma sak som att gå ut i världen (närområdet) och möta folk. Jag tror det finns en bok där det står en befallning som tangerar detta.
