Förra veckan när jag här på bloggen skrev om en Noas ark med två lejonhannar fick jag kommentaren att texten i och för sig var en gullig historia, men att den missade poängen med bibelberättelsen. Det fruktansvärda i berättelsen förbises om man skriver som jag gjorde.
Jag lovade skriva lite mer om hur jag tänker.
Noas ark är ingen mysig berättelse. Det är en av de mest fruktansvärda myterna i Bibeln (och att kalla den en myt gör den inte mindre fruktansvärd). De mer mysiga återgivningarna av berättelsen hoppar kanske över att det är Gud som vill förgöra människorna. Människornas ondska får Gud att ångra att han överhuvudtaget skapat människan. Trots att det fanns en orsak till Guds vrede, visst är det en skrämmande bild av en grym och nyckfull Gud som förmedlas. Står vi ut med den bilden och är Gud sådan?
Prästen och författaren Lars Collmar skriver att vi inte står ut med bilden eller tanken på att det är så här Gud är – nyckfull och grym. Collmar försöker visa på aspekter av Noa-berättelsen och möjliga tolkningar (i boken ”Guds kärleks vrede. Om att överleva i Gud”, Proprius förlag, 1976):
Hur har myten uppstått? Säkert som ett försök att förklara en jättelik översvämning i Eufrat-Tigris-området, inte en världsvid översvämning, men tillräckligt stor. Orsaken till denna, säger myten, var Guds vrede över människornas ondska. Tänk om det var så? Men inte så, att Gud sträckte ut sitt finger och sade: Varde syndaflod, och det vart syndaflod; inte så. Då blir det en grym, nyckfull Gud, som vi inte står ut med. Ändå kan det ligga en djup tanke i, att människans ondska väcker Guds vrede. Guds vrede kan också kallas för lagen om orsak och verkan. Om vi skövlar naturen, så slår den tillbaka mot oss själva. Orsak och verkan. Men man kan också kalla det människans ondska – Guds vrede. En flodöversvämning beror väl på ovanligt mycket regn, och det har kanske inte så mycket med människans ondska att göra. Men frågan är väl, om inte ett oskickligt manipulerande med naturen kan åstadkomma även flodöversvämningar. I så fall har vi själva dragit syndafloden över oss.
På många sätt är texten om Noas ark mer aktuell än någonsin när vi lever i tider av klimatförändringar och smältande isar vid våra poler. Det vatten som lösgörs uppskattas höja havsvattennivån – något som kommer att få fatala följder på olika håll i världen. Den stora majoriteten forskare anser att det är människans framfart som ligger bakom den globala uppvärmningen.
I ljuset av Noa-berättelsen får talet om Guds vrede uttrycka en vrede över en natur som förstörs. Mot bakgrund av en gudstro – en tro på att ”Gud skapat världen”, en Gud som vill världen, som ser på allt skapat med ”och se, det var mycket gott” (1 Mos 1:31) – ger det mening, åtminstone för mig.
Samtidigt är det, tänker jag, svårt och obekvämt att tala om Guds vrede. Och det kanske ska vara så? Jag tror att det är en ganska bra reflex att värja sig och kritiskt fundera vad uttrycket kan tänkas stå för när det används. För visst kan förklaringar om Guds vrede användas av människor till att fördöma och peka ut en det ena, en det andra. Och visst kan gudsbilden just bli nyckfull vred gubbe. Men jag kan inte gå med på den gubben, eller den bilden. Vreden måste vara mera angelägen och Gud långt mindre gubbe.
Lars Collmar fortsätter:
Den gammaltestamentliga Guden har åtskilliga drag av grym despot. Men det går att lirka med honom. Man kan blidka honom med offer och botgöring. Hans vrede kan vara fruktansvärd, han kan dränka hela sin skapelse. Men en rättfärdig man och hans hus kan finna nåd för Guds ögon. Den gammaltestamentliga Guden räddar trots allt sin mänsklighet genom Noa och hans ark. Och han lovar att inte göra om försöket att utplåna skapelsen. Är det det myten vill säga? Guds vrede är fruktansvärd, men Gud överger ändå inte sin skapelse. Om vi omvänder oss och blir som snälla barn igen, så ställer han allt tillrätta. På ett sätt är det ju sant. Om vi tar vårt ansvar för skapelsen, så drar vi inga fler syndafloder över oss. Men det är inte därför att vi gör oss oansvariga som barn och ropar till Gud, som det till sist reder sig. Det är därför att vi tar vårt ansvar som Guds medarbetare.
Det där ansvaret kommer vi som människor inte ifrån – vare sig vi tror på Gud eller inte. Vi har ansvar gentemot varandra, gentemot naturen. Och även om en kristen tro också räknar med förlåtelse så betyder det inte att konsekvenserna av vår synd, till exempel hur vi utarmar jordens resurser till bristningsgränsen, suddas ut. Konsekvenserna måste vi leva med.
Det mest hoppfulla och radikala för mig – när jag läser Noa-berättelsen från en kristen horisont – är ändå följande: att Gud själv är med bland oss som drunknar. Det är bara mot den bilden som regnbågen som ett trofasthetstecken blir något annat än nyckfullhet och gullighet. Collmar slutar sin text så här:
Men arken? Var kommer den in i bilden? Ja, inte handlar det om en liten from elit, Guds övermänniskor som räddas, medan resten förgås. Men kanske är det en ny variant på motivet död – uppståndelse? Det förefaller som om uppståndelsen bryter sönder alla djävulscirklar, till och med den obevekliga lagen om orsak och verkan. Till och med om vi drar över oss den sista, slutgiltiga syndafloden, som dränker hela jorden, kanske i radioaktivitet, så ger oss Gud ett orimligt hopp om ny himmel och en ny jord. Arken är bilden för det hoppet.
