Två veckor har gått sedan jag inledde sommarjobbet på Lekholmen. På två ynka veckor har vi hunnit erfara andaktsliv på två församlingars konfirmandläger – okej, bara en andakt med dem som kom idag, men ändå- och dessutom har vi firat både mässa och andakt på Sommardagarna nu i helgen. Jag vågar påstå att dessa två veckor ger en oinvigd en rätt rättvis bild av det andliga och teologiska livet i stiftet. En hel sommar skulle sannolikt – och basen av egen ytterst empirisk forskning – göra sagda bild rätt heltäckande.
Det finns liksom plats för alla på Lekholmen. Hur det nu kommer sig upplever en sällan samma gnabb om vilket sätt (att tillbe) som är rätt, som ofta intill oändligheters oändlighet upprepas på fastlandet. Det har jag alltid tyckt känns stort.
Nu kommer en varning och en uppriktig fråga.
Varningen gäller dem som har svårt med naivt. Fortsätter ni läsa kommer ni obönhörligen lämna er bekvämlighetszon.
Frågan lyder så här: varför, i hela friden, verkar det inte finnas plats i kyrkan för hela den mångfald av sätt att tillbe som kristenheten ger uttryck för. Varför tvistas det om vad som är rätt och fel istället för att omfamna den enorma rikedom som de olika sätten att närma sig Gud innebär?
Till slut ett förtydligande; jag snackar form nu. Innehållet och hur vi tolkar och förmedlar budskapet är naturligtvis saker som gärna får diskuteras, men ofta verkar det så att vi gärna vill fördöma de former vi själva är obekväma med. Jag har svårt att förstå vad vi närmar oss genom att göra så.
Men det finns ju plats för mångfalden i vår kyrka. Eller vem är det som säger att den inte får finnas? Finns det officiella uttalanden på att ”i vår kyrka finns det bara ett godkänt sätt att tillbe”? Jag har inte sett något sådant.
Vågar man besöka olika församlingars gudstjänster på olika håll i landet så borde man (kvinna!) nog märka att variationen är stor. Men kanske du upplevt starkt att någon vill likrikta vår tillbedjan? I så fall hoppas jag att du inte låter den personen vara ”kyrkan”, utan inkluderar oss alla som ber på våra olika sätt i kyrkbegreppet.
Lekholmen är inte ett isolerat exempel. Det finns många platser där olika former av gudstjänst lever sida vid sida.
Ja, visst. Och jag hat rört mig lite i både församlingar och bland en massa löst kyrkfolk. Det jag kanske ville komma åt är att man inom de olika församlingarna som jag upplevt det blivit så bekväma i den egna formen att man lätt fäller fula och cyniska kommentarer om det som görs i andra församlingar. Det upplever jag sällan på Lekis men nog ibland i en diskurs som finns kring stället.
Jag har ibland fått intrycket att förespråkarna för de olika formerna är så övertygade om att det de gör är det bästa att det på sätt och vis blir en tråkig tävlan om vem som äger tolkningsföreträde i dessa frågor. Detta verkar tyvärr också vara fallet inom en del enskilda församlingar. Därav min förundran och frustration.