Vi befinner oss alla i två verkligheter; den lilla privata, och den stora världsvida. Min lilla värld är terrassen: Jag sitter vid mitt arbetsbord och skriver invid ett antal fönster av vilka tre stora, och den glasade dörren, vetter mot den trettio kvadratmeter stora terrassen, medan de övriga tre fönstren öppnar sig mot Andberget. Fönstrens mängd och ljusets generositet gör att jag ständigt befinner mig i ett slags mellanläge, i ett gränsland. Bara några tunna glasskivor skiljer min inre värld från terrassens, just nu i blötsnön gästad av fem koltrastar, några sparvar, två talgoxar och en blåmes, som alla tar för sig av läckerheterna i de fem matstationerna. Urban, ekorren, flyger och far, just nu gnager han på jordnötter tätt invid körsbärsträdets stam. Det är lunchtid på Café Terrace.
Men här inne under huden hörs bomber krevera långt borta, eldslågor flammar till, sten och trä och allsköns bråte flyger omkring, människor skriker, kvider och stönar. Ett nästan fysiskt illamående vältrar sig i solarplexus-trakten och jag har svårt att koncentrera mig. Det är för mycket sagt att tankarna irrar; mina tankar får överhuvudtaget ingen fart, troligen ligger de utslagna nånstans, bedövade, kanske förintade. Där ute fortgår snöfallet och matjakten, här innanför är det moltyst och förstelnat.
Om det är nånting jag lärt mig av skrivprocesser så är det att meningslösheten, åtminstone i mitt fall, bara kan motarbetas med meningar. På något gudomligt sätt framkallar några tveksamma ord och ofullkomliga satsbildningar ett antal bilder och sammanhang som sedan, efterhand, tapetserar sig på släta och obrukade tankeväggar. Den nästan totala tystnad och tomhet som jag tampas med varje dag, liksom alla dessa obestämda men helt reella känslolägen som kladdar på kroppen och snärjer själen, är tydligen en förutsättning för att detta interna renoveringsarbete ska kunna fortskrida.
Varje uppstånden dag upprepar jag de magiska orden: Ord, bli till!
Och ibland, nästan alltid, börjar klotet rotera.
