Nu har jag varit MIA här på bloggen i två veckor. Första veckan hade jag corona (tänk att jag fick det till slut!) och veckan efter det var jag hemma i Finland och upptagen med bröllop, ett grupparbete på distans och med att försöka hinna träffa exakt alla. Nu är jag tillbaka i gängorna hemma i Bergen.
Jag har tänkt på en sak den senaste tiden. Jag lyssnade på en intervju med Markoolio, eller Marko Lehtosalo som han egentligen heter. Han var med i en podcast och fick frågan om han känner sig finsk. Marko berättar då om hur han gillar finsk korv, karelska piroger, äggsmör och en del finsk musik. Men att han när han slog igenom inte fick någon riktigt tillhörighet – ”I Norge var jag finlandssvensk, i Sverige var jag finsk och i Finland var jag svensk”. Intervjuaren skrattar högt medan Marko fortsätter med att säga att han själv är förvirrad, samtidigt som han är uppvuxen i Sverige och i händelse av krig skulle han kriga för Sverige.
Jag blir irriterad av intervjuarens omedelbara skratt. Det är väl ändå inte roligt att känna att man inte hör hemma någonstans?
Är det inte ganska vanligt att som finlandssvensk känna så?
Jag tänker ofta på hur svårt det är att känna sig hemma nånstans, så där på riktigt alltså.
De första 20 åren av mitt liv levde jag i ett gränsland mellan Finland och Sverige. Klasskompisar talade om att de minsann skulle flytta till andra sidan potten så fort de fick chansen, ”så kommer man undan finskan”. Jag hade en större koppling till allt som var svenskt, men jag var finsk. I både Sverige och Norge känner jag mig alltid mer finsk än jag gör i Finland. Är det konstigt? Kanske inte, jag är ju ändå mest finsk av alla runt omkring mig.
I och med flyttar har roller tilldelats mig som gjort att jag känt mig mer utanför det nya sammanhanget jag befunnit mig i. I Helsingfors, till exempel, var jag en Österbottning. Då tilldelades också adjektiv och egenskaper som jag mer eller mindre identifierade mig med.
Här i Norge kallas jag kort och gott finsk. Det är inte många som känner till det där med finlandssvenskheten förrän jag förklarar det. Den finska stereotypen koskenkorva, bastu och bitterhet lever också här (precis som i Sverige). Ibland upprätthåller jag den för att den ibland passar mig (och ibland gör jag det bara for fun).
Men Jeppis då?
Man kunde kanske tänka sig att jag skulle känna mig mest som hemma i min hemstad där andra runt omkring mig har liknande historia. Men det gör jag inte. Jag har inte bott där sedan jag var 16. Och på 11 år har mycket förändrats, jag är inte den samma som jag var när jag lämnade. Mina tankar var deras tankar då, men inte nu längre.
Missförstå mig rätt, det här är inget jag lider av, men något jag funderat mycket på.
Jag har suttit länge och skrivit men det mesta har jag klistrat in i ett word-dokument i stället för att posta här. Det blir för långt, helt enkelt. Det får bli ett kapitel i mina framtida memoarer i stället.
