Vintern vänder de ljusare tiderna ryggen. Idag är det inte bara Vårdagjämning men också Internationella glädjedagen och Världsberättardagen. Slår man ihop allt det där till ett enda ord så får vi en nykonstruktion som gärna kan införas på listan över viktiga temadagar: Vårglädjeberättardagen. Och jag kan genast berätta att min egen lilla vårlycka närs av det faktum att terrassens snö och is snart ska ersättas av gräs och blom, innevistelse ska bytas mot utesitt och den bleka huden solmålas med brun färg. Och redan nu gläds jag åt att, ljusbelyst och klorofyllig, kunna fortsätta med att lösa upp mina ordknutar och i koncentrerad tystnad räta ut mina trassliga tankar till nästan raka meningar. Men också att fotografera, klinka piano och skriva visor, kanske också greppa kolstiftet. Skapelsen uppmuntrar skapandet.
Men så tystnar jag plötsligt, glädjen stelnar till en grimas och vårdagen jämrar sig högljutt. Mitt inne i fastan når mig ångestropen från Europa som en krass påminnelse om vad livet också bjuder på – den blodiga höstsorgstystnadsnatten. Där i korsvägen hörsspikslagen redan eka och ingen kan undgå att notera de svarta skyar som hopar sig i hotfulla formationer. Vi som följer dramat på avstånd står här förvirrade och förtvivlade och rådlösa – det var just det här som INTE skulle ske, och allra minst just nu. Ingen vill ju uppleva explosiva projektiler, urblåsta hus och städer i aska när tussilagon tittar fram mellan tuvorna och videkissorna svansar vita mot en klarblå himmel. Det är så fel, så fel. Rädsla och oro beblandas med skuld och skam när framtidshopp riskerar att krossas till gårdagsgrus. Mitt Vårparadis överskuggas av ett Hösthelvete.
Är det inte just det som fastan också handlar om – att förbereda sig på ett möte med det osannolika? Att krig kan förvandlas till fred, sorg uppstå i glädje? Och tystnad fyllas med vårliga berättelser som aldrig tar slut? Men först måste klockan stanna så att evigheten ska få plats med sitt oändliga utrymme. För även tiderna är två: Det finns ett nu som förgår och ett nu som består.
Och där emellan står ett kors.
