Oro och förtvivlan för Ukraina och ukrainska vänner som berörs av kriget fyller mina tankar. Tillsammans med många andra vill också jag göra nånting, jag vill hjälpa. Men jag har fått se mig själv i spegeln de senaste veckorna.
Under den första krigsveckan fick jag någon slags desperat tillfredställelse av att ”göra någonting” i takt med att tiorna och hundringarna rullade in i den elektroniska sparbössa för Finlands Röds Kors som jag hade skapat på webben. Men det kändes klent och otillräckligt. Jag kände mig otillräcklig.
Jag märkte att jag hade ett oväntat stort behov att spamma mina ukrainska vänner och deras anhöriga med meddelanden, frågor och hälsningar. Jag ville höra hur de mådde, jag ville höra om deras släktingar levde, jag ville veta om deras hus stod kvar, jag ville veta om svärmors hundar levde, jag ville veta när de skulle kunna komma till Finland.
När de väl var här skulle jag minsann överskölja dem med frukterna av min oro. Jag samlade ihop kläder, leksaker, köksgeråd, alla möjliga småfåniga saker som doftljus och fjolårets sista äppelsaftsflaskor för att ge dem en tröstande myskänsla när de kommit hit från eländet i sitt hemland.
Ganska snabbt insåg jag att mina egna krisbehov inte var i samklang med mina vänners. Min vän Malin med familj och släkt både i Ukraina och Finland hade nog att annat att tänka på än att lugna mig i min oro här i trygga Åbo. Blek och osoven av allt doomscrollande försökte jag lugna mig, skicka färre och kortare meddelanden men med extramycket känsla mellan raderna.
Jag känner mig också väldigt ödmjuk inför det faktum att mina vänner nu har en livserfarenhet som jag har svårt att själv föreställa mig. I mer affektfyllda stunder har jag tänkt att Malin och jag efter det här aldrig mera kan fjanta oss och skratta hysteriskt som förut, det hör liksom till livet före Putins krig. Och vad hjälper ett sketet doftljus den som packat ihop sitt liv i en kappsäck och inte vet när hen kan återvända hem?
Men kanske doftljusets låga i mörka stunder kan påminna om att det trots allt finns godhet och hopp. Där övergivna pansarvagnar nu står och rostar kommer det en dag att spira både solrosfält och en ny framtid.
