Utanför fönstren här på Andberget lämnar stadskaninerna, och en och annan hare, sina pregnanta tassavtryck i den solbelysta marssnön. Rytmiska markeringar av framsteg och snedsteg avslöjar färdvägar okända för mig som just nu har fullt upp med att hålla reda på min egen och framförallt världens gång. Vilket osökt får mig att tänka på vilka spår jag lämnar efter mig?
Knappast några alls, eftersom jag med undantag av en promenad i arla morgonstund och en kort länk på kvällen – av smittoriskskäl i första hand och allmän lätt lättja i andra hand – mest håller mig inomhus. Nej, mina fotavtryck är i praktiken lika med noll. Men det kompenserar jag å andra sidan med desto fler fingeravtryck på de digitala kreatörsverktygen skrivmaskin, piano och kamera, som vid det här laget är kladdigare än lovligt. Jag har nämligen den fula ovanan att sleva och slafsa egenbakade och småflottiga – men sockersnåla! – havrekakor i hopp om att skapargnistan på det sättet snabbare ska flamma upp. Den arma själen, dödsdyster och livshungrig, följer med avsmak kroppens fasteförnekande utsvävningar och kan bara hoppas på upprättelse och uppståndelse längre fram. Trots allt, och trots att ingenting tyder på det just nu.
Men varför denna självupptagna, självförhärligande och våldsbenägna längtan efter synliga spår i historieböckerna som jag gång på gång läser om i hufvudstadstidningen? Jag har tolkat den som ett paradoxalt och osannolikt uttryck för psykisk nakenhet och andlig kortslutning och som söker sina förklaringsmodeller i tidig barndom. Ömhet och närhet lämnar spår, men kärlekslöshet får hudens porer att stelna till ett pansar. När känsligheten sedan avtar och till slut försvinner bottenfryser samtidigt också empatins djupa källflöden. Kvar blir ett skelett omslutet av en livlös hudkappa som, för att skyla sig, nu frenetiskt och självupptaget famlar efter yttre attribut som titlar, pengar, sex och makt. Den inre döden förblindar och förvränger verkligheten, skuggor fladdrar olycksbådande och gränser utplånas. Ett snärtigt armbågsslag i magen, en projektil mot ett ukrainskt barnsjukhus – skamlösheten avslöjar sin grinande dödskalle i smått och stort.
Och sånt går inte spårlöst förbi.
