Under jullovet gjorde jag misstaget att googla en av de kristna rock- och popmusiker jag lyssnade på under början av 1990-talet.
Det borde jag inte ha gjort. Många musikminnen från mitt tonårsrum med min Walkman på repeat fick en förskräckelsens skugga över sig.
Den här amerikanska artisten som jag under min intensivaste ungdomstid i församlingen gillade mycket visade sig i nutid vara en passionerad supporter av en viss före detta president med orangeskiftande hud.
Det förvånar mig att jag blev så knäckt. Jag borde ju inte ha varit överraskad, jag visste att nämnda president har stort stöd i vissa kristna kretsar. Skulle jag med mitt vuxnare jag ha lyssnat på artistens musik och arten av de kristna sångtexterna skulle jag ha kunnat räkna ut att sannolikheten var stor för att hen hörde till den falangen.
Men ändå! Där har jag i min formbaraste ungdomstid öppnat mitt hjärta och min själ för inspiration och vägledning av en kristen (kon)text som jag idag skulle känna mig obekväm med på olika plan.
Insikterna från det där googlandet har fått mig att fundera vidare på kultur, konst och hur konstnärens/artistens andlighet, etik och moral möter mottagarens dito. Skulle jag kunna ha en vacker akvarell på mina väggar signerad A. Hitler? Skulle jag kunna njuta av en fantastiskt välskriven roman om jag visste att författaren är inbiten rasist eller bestialisk seriemördare? Varför skulle jag kunna det? Eller varför inte?
Se där, något för både känslor och intellekt att tugga på.
