Den här texten skrev jag några veckor före min hjärnblödning, för fyra och ett halvt år sedan.
Konstigt, eller hur?
Jag, om någon, vet nu att livet inte låter sig styras. Vi människor måste bara försöka att navigera mellan kobbar och grynnor med ett slitet sjökort.
🖊️ Ni låtsas att livet låter sig kontrolleras 🖊️
Under några kalla och fuktiga dagar för tretton år sedan målade vi sommarstugan. Vi trodde att vi hade valt en grå färg men efter en halv kvadratmeter var det uppenbart för alla inblandade att färgen var ljusblå. Jag lärde mig aldrig tycka om den.
Bristfällig planering låg bakom färgvalet. Vi bara klev in i järnvaruhandeln och valde en färg som verkade okej. Så har vi gått fram i livet: utan att planera allt för mycket. Vi har fått barn i december (alla andra vet att man ska vänta till januari), köpt lägenhet i en ny stad på impuls.
Jag avundas i smyg människor som noggrannt överväger sina bostadsköp. Som har ett mål för vad de gör om fem år. Som i god tid bekantar sig med färgkartor och beställer provburkar när de ska måla om. Som låtsas att livet låter sig kontrolleras fast de vet att färgerna på färgkartan har en annan nyans i verkligheten.
Alltså skulle vi välja den nya målfärgen med omsorg, ta tid på oss. Likväl fann vi oss i en situation då vi var tvungna att göra världsrekord i att så snabbt som möjligt handla målfärg och tillbehör. Vi rev färgkartan ur händerna på det jäktade affärsbiträdet och baserade vårt val på vaga löften om rödmylla.
Väl ute på holmen öppnade vi den stora hinken med målfärg och såg ett tunt lager vatten glänsa på ytan. Några strimmor av de olika nyanserna, ännu inte sammanblandade, simmade omkring. Vi doppade penslarna och strök på det första lagret färg.
