Det handlar om ett slags illustrationer, om ordens visuella speglingar och tankens bildframkallningar under pannloben. Utan att jag riktigt fattar det förvandlas nämligen ord och begrepp omedelbart till synliga motiv någonstans på min inre filmduk. Ja, det räcker med en bokstav, ett å eller ett ö, och vips – vatten flödar fritt! Att Gud talade fram tid och evighet, rymd och jord, människor och djur, borde stämma till en viss eftertanke. Guds röst och mitt pladder – hur går de ihop?
Vilken verklighet målar alltså mina meningar i ditt hjärnkontor? Gör mitt skriftliga uttryck något intryck på dig? Kan jag med eftertryck säga någonting som får ditt pulstryck att stiga, som kanske kunde förvandla ditt mentala lågtryck till ett veritabelt högtryck? Lämnar min jordiska vandring överhuvudtaget några fotavtryck värda att notera? Eller blir eftermälet rubricerat Kamratförtryck, eller i värsta fall Kvinnoförtryck, utgivet på ett särtryck fyllt med kryptiska korrekturkrumelurer?
Nej, ingen vet. Men det ligger ett diffust publiktryck över min vardag, en fantasibild att en och annan läsare är beredd att börja kasta blöta snöbollar på mig om orden inte faller rätt, om meningen med meningen inte tänder några lampor i deras tankemörker. Jag är nämligen svårt allergisk mot självförhärligande parader a la kejsarens nya kläder, men svag för självvalda verbala snedsteg och fantasifulla förståndskrockar. Och sånt ses inte med blida ögon av den som tror sig veta hur en slipsten ska dras. Jag drar ingen slipsten, och gör jag det nån gång så sker det i den andra riktningen; inte för att vässa invektiven men för att mjuka upp de verbala redskapen så att de helst smeker både kropp och själ.
Vad världen behöver, eller åtminstone jag, är ord och meningar med dubbla bottnar, som skapar något nytt på båda sidor om huden. Om visdomen, som det sägs, har långa öron och kort tunga så är är jag rädd för att stolligheten, den likaså beaktansvärda, har sneda läppar och skelande ögon. Mitt från förut så föga fagra face behöver alltså inte offra nånting speciellt för att kunna omfamna dem båda.
Och då gör jag det så hjärna.
