När jag blev invald första gången i församlingsrådet år 2007 blev jag först väldigt överraskad, sedan nyfiken.
Visst hade jag sjungit i barnkören och ungdomskören, gått i skriban och varit hjälpledare, lett barnklubbar och varit aktiv med svenskspråkiga Tomasmässor mm, men jag hade aldrig hört att det fanns ett församlingsråd innan jag blev ombedd att ställa upp. Och nu var det en massa folk som hade lagt sin röst på mig och jag var invald i det där församlingsrådet. Oj!
När överraskningseffekten hade lagt sig tog jag tag i nyfikenheten. Om jag nu var en av dem som i församlingsrådet skulle besluta om verksamhet, pengar och många viktiga ärenden, då ville jag veta mer, känna till också annat än det jag själv kommit i kontakt med, förstå kontexter och bakgrund och kanske jämföra med hur andra församlingar gör.
Jag lärde mig nya saker både under mötena och mellan dem. Med tiden gav många som länge varit med stafettpinnen vidare till färskare församlingsaktivister. Med nya ansikten runt mötesbordet kom nya frågor, nya sätt att uppleva och närma sig församlingen. Allt det här blev med åren en stor rikedom; inte bara att genom mötena verka för församlingens bästa som det kunde uttryckas högtidligt, utan att också mötena i sig blev nånting att se fram emot. Jag introducerades till det utmärkta ordet och fenomenet ’förvaltningsglädje’.
Tja, jag kanske nostalgiserar. Men bara lite. Sådär som man lätt gör när man avslutat ett kärt kapitel. Efter flera perioder i församlingsrådet ställde jag nämligen vid senaste val inte upp för omval, pga den lyckliga omständigheten att jag hade gift mig med kyrkoherden. Rent juridiskt skulle det ha varit ok att fortsätta som medlem i församlingsrådet också fast min fru var ordförande, men det var klarast för både oss själva och andra att inte ha två ur samma hushåll i rådet.
Efter en tid av sorg i hjärtat över uteblivna församlingsrådsmöten är jag glad över att min upptäcktsfärd i församlingsliv fortsätter. Jag fortsätter lära mig mera om min hemförsamling, om hur församling, gudstjänst och både fest och vardag kan vävas ihop för att tjäna och bära mig själv och andra.
Jag är glad att min församlingsnyfikenhet inte ännu är mättad.
