Jag är en ganska rolig person. Ni som känner mig kanske vet det. Förtydligande: jag är inte den som drar skämt och vitsar, men jag kan vara kvicktänkt ibland och ironi är ofta min go-to-vibe.
Det som är problematiskt med min rolighet är att den inte kommer fram så bra på för mig främmande språk. På finska är jag extremt torr. Det enda sättet jag kan vara rolig på finska är ifall jag lyckas få in ett konstigt ansiktsuttryck som blir komiskt i rätt kontext. Engelska, å andra sidan, går helt okej. Jag är ändå oftast mer fokuserad på att låta så engelsk som möjligt och att lyssna på hur jag låter än att få folk att skratta. På dialekt är jag som roligast. Ibland hejdlöst rolig. Det är det ju tyvärr bara få som får ta del av. Grattis till er!
Ni vet kanske vart jag vill komma med den här texten. I alla fall om ni har koll på att jag nyss flyttat till Norge. Norska är för mig ett främmande språk (mycket mer främmande än jag trodde). Jag har upptäckt att det är ett eget språk, inte bara svenska med några annorlunda ord (duh). De norska dialekterna används flitigt, så det gör ju inte språklärandet lättare heller.
Plötsligt händer det
Nu har jag gått runt och mått dåligt i tre månader för att jag är så himla tråkig på svenska. Ingen har skrattat – fram tills nu. Nu har det hänt, folk har skrattat. Jag har äntligen blivit så pass bekväm i norskan att jag kan släppa loss lite. Jag märkte det i dag, i skrivande stund är det onsdagen den 17 november. Skolan startade 16 augusti. Det tog mig tre månader innan jag blev rolig på norska. Jag känner för att fira! Äntligen kan jag vara mig själv. Äntligen ska de få se att jag inte är en tråkig tönt, jag är rolig!
PS. Detta inlägg är skrivet med en gnutta ironi. Men mest sanning.
