Tanken har en märklig förmåga att placera oss i tid och rum. De senaste fyra åren har jag, som en del av ett bokprojekt, nästan dagligen vistats i sent 1800- och tidigt 1900-tal, sett och hört och känt sånt som jag rimligtvis inte kan se, höra och känna eftersom jag inte levde på den tiden. Ändå var jag där – i hus som inte mera existerar, i rum som knappast någon levande själ mera minns. Men jag var där. Och mina ögon betraktade inte bara väggar och tak men noterade också många alldeles vanliga föremål; muggar, bägare, tallrikar, slevar och kastruller, en mortel av mässing, handmålade koppar och sidenfodrade askar. Till och med vykort från Manchuriet fastnade på min näthinna. Och med öronen kunde jag alldeles tydligt höra ljudet från den knastrande brasan, och rösterna, de lågmälda, som ibland avbröts av ett skratt eller ett utrop, ibland en nysning. Näsan kände dofterna av rödbeta och rotselleri, matos och fukt. Och stämningen … det vardagliga livets ogripbara men ändå helt verkliga puls, på en gång avlägsen och samtidigt alldeles hudnära.
Jag är inte bara jag men också en genetisk stafettbärare, ett gårdagens eko, en ljusreflex i tidens långa tunnel.
De här motivförskjutningarna sker troligen någonstans i hjärnans grå vindlingar. Eller kanske det är i hjärtats förmak, i någon blodfylld kammare, i ett tankens tysta hålrum. Men hur som helst – även andras redan passerade vardagsliv pulserar alltså i min kropp. Jag är inte bara jag men också en genetisk stafettbärare, ett gårdagens eko, en ljusreflex i tidens långa tunnel. Som en gammal knyckig kortfilm i biografens barndom flimrar motiven på näthinnan i ett nu som nästan går att ta på. Tankens magi och svunna dagars närhet.
Det är första advent och det nya kyrkoåret inleds. Mönstret är det gamla vanliga men just denna första advent är faktiskt också världshistoriens första.
Det är första advent och det nya kyrkoåret inleds. Mönstret är det gamla vanliga men just denna första advent är faktiskt också världshistoriens första. Och så här kommer det att se ut ett år framåt; gamla välbekanta helgdagar bygger upp ett tryggt ramverk i kalendern, innehåll upprepas och återskapas. Ändå blir allting nytt hela tiden. Två verkligheter huserar i min kropp: på huden tickar tiden, under huden breder evigheten ut sig i olika riktningar.
