Det är fantasieggande men också lite klurigt med alla dessa ord och deras betydelseskiftningar. Idag handlar det av naturliga orsaker om far. Jag är självfallet son till min far men också far till mina två söner och farfar till mina fyra barnbarn. Jag är farbror till min brors två döttrar men ålders- och utseendemässigt kvalificerar jag mig självfallet också som en farbror i den ungdomliga stadsbilden. Om jag dessutom uppfattas som en farsot för en mera miljövänlig framtidsgeneration skulle det inte heller direkt förvåna mig.
Min egen far, som för övrigt var femtiofem år när jag föddes och följaktligen alltid mera framstod som en farfarsföreträdare, var en försynt och försiktig gentleman som dock, med glimten i ögat, ibland citerade den tidens bevingade uttryck: ”Varför får inte jag lida när Barösundsfarled?” Det var väldigt fyndigt formulerat för sjuttio år sen och det tycker jag fortfarande idag är kul ordlekarkonst.
”Varför får inte jag lida när Barösundsfarled?”
Men i övrigt är detta med farleder och fartyg inte riktigt min avdelning. Jag håller mig hellre på landbacken där jag flyger och far och någon enstaka gång – skam till sägandes – tyvärr också faktiskt uppträtt som fartsyndare. Jag har därför, med ökad ålder, blivit försiktigare och mera uppmärksam i trafiken. Trodde jag. Ända tills jag en regnig höstkväll nyligen konstaterade att mina sinnen, speciellt ögonen, reagerar allt långsammare och att mörkerseendet blivit ännu sämre. Så trots alla goda föresatser hamnar jag fortfarande regelbundet i farozonen. Och visst bär jag på en ständig farhåga att mitt trafikbeteende ibland påminner om en fars som på nolltid kan förvandlas till en tragedi, ja, att jag helt enkelt är farlig för min närmaste omgivning.
Idag tycker jag mig dessutom ana en gudomlig glimt i den gudomliga faderns öga och jag hör en uppmuntrande stämma viska: Far väl!
Det är sånt här jag funderar på när jag i arla morgonstund gör mig beredd att gå ut i dagen men på min farstukvist hakar upp mig i mitt farsdagstänk. Andberget framför mig lyser blekblått och de första solstrålarna blänker i takplåten där långt borta. En gång för 13.7 miljarder år sedan ekade en röst genom mörkret; ”Ljus, bli till!” Och det blev ljust. Det här språkliga förvandlingsnumret fortsätter förvisso att även idag förundra och locka; jag uttalar ett ord och en ny verklighet träder fram. Vardagens vingliga vokabulär förvandlas till meningar, och meningar skapar livsmening och plötsligt öppnar sig ett helt universum i mitt inre. Idag tycker jag mig dessutom ana en gudomlig glimt i den gudomliga faderns öga och jag hör en uppmuntrande stämma viska: Far väl!
