Visst blev det Kyrkodagar i Mariehamn för oss! Senaste vecka inleddes med dagisbobbor och ovisshet om vi skulle kunna delta, min fru och jag tillsammans med vår ett-åring.
Det kändes sedan som värsta miraklet att vi kunde resa iväg, den yngsta av oss tyckte att båten var ”stooor” och för oss vuxna kändes det som att besöka en annan kontinent att ta båten över till Åland.
Vad har jag kvar i minnet och sinnet efter Borgå stifts ädla Kyrkodagar 2021? Det kändes ju verkligen glädjefyllt att överhuvudtaget kunna träffas, vi alla förtroendevalda, präster, diakoner, barn- och ungdomsledare och andra ivriga. Det var som om en massa personfoton från Kyrkpressen plötsligt vaknade till liv! M¨ånga från andra prosterier och församlingar som jag tidigare sett bara på bild stod nu framför mig i kaffekön eller satt bredvid mig i auditoriet.
Oftast är dylika dagar fullproppade med program, paneldiskussioner och föreläsningar eller workshops, middagar och konserter trängs i tidtabellen. Så var det förstås också nu, men jag hörde många glada kommentarer om att det fanns ovanligt bra med tid mellan programpunkterna för spontana möten och fri samvaro.
Arrangörerna kanske medvetet tänkte på vårt uppdämda behov att ses och socialisera? För det var ju fint att t.ex. höra svenska prästen och konstnären Kent Wisti prata om sitt konstnärskap i kyrklig kontext, att diskutera tro i det offentliga rummet eller fundera på hur klostervisdomar från 300-talet kan beröra vår vardag idag – men det jag kanske minns som det allra värdefullaste från Kyrkodagarna 2021 är spontana pratstunder i Alandicas många trappor, nya bekantskaper i matköerna, kära återseenden i konsertbänkarna och sena samtal på väg hem från litterär kväll i S:t Görans kyrka.
Ett återseende kommer jag säkert att minnas speciellt länge, det gav mig en stor inre skrattsalva att svälja: en bekant från gemensamma tider i Furaha-kören tyckte det var så trevligt att jag hade mitt barnbarn med till Åland. Jag hostade artigt fram att det nog var min dotter och kände mig väldigt mogen.
