Vad minns vi eller tänker på när det gäller små bebisars dop, egnas eller andras? Själv har jag mest minnen av att kombinera ett mycket litet barn med festkläder, matplaner, lite gäster och egna tafatta frisyrförsök.
Men alltså, egentligen borde vi väl tänka på helt andra aspekter av dopet! Vi blev ju inte i dopet anmälda till en livslång tävling om vem som har det mest instagramvänliga eller annars mest lyckade kristna livet.
Jag kommer att tänka på hur författaren Karin Erlandsson uttryckte det en gång: ”Om dopet är belöningen för en prestation jag utfört till Guds och församlingens belåtenhet förtjänar jag inte dopet.”
Dopet är istället Gåvan med stort G. En gåva som både det lilla nyfödda barnet eller den äldre som låter döpa sig bara får ta emot utan motprestation. Tänk att bara få omsvepas av en gåva av hopp, förlåtelse, kärlek och gemenskap. Det är för stort för att förstå, men jag gillar det.
Av olika praktiska orsaker har inget av våra barn döpts i gudstjänsten, här senast pga av en viss gobal pandemi. Det kan jag fortfarande lite sörja, jag kände en stor längtan efter att fira dop tillsammans med församlingen i gudstjänsten. På det sättet skulle det ha blivit ännu konkretare för oss alla hur det lilla barnet blir medlem i en gemenskap, hur vi alla kan bära och stöda varandra i den stora familj som församlingen och kyrkan kan vara.
