På återhörande från mig Andetag-bloggen. Nu är det länge sedan jag skrev. Jag har inte kunnat samla mina tankar till ett blogginlägg. Jag tror att jag har behövt hålla tankarna för mig själv ett tag. Samtidigt upplever jag att det är viktigt för mig att skriva så försöker jag igen.
Vi har en allhelgonahelg inför oss. Hos oss tänder vi ljus vid familjemedlemmars och vänners gravar. Men vi går också till de gravar där våra vänners barn finns. Vi har lärt känna flera andra föräldrar som delar vår erfarenhet – att ha svårt sjuka barn eller att ha förlorat barn. De har kommit oss nära på ett speciellt sätt. Vi blir också som en slags familj.
Vi för en blomma till Olivers grav och köper något gott till kaffet. Vi kommer att tala om honom och minnas honom.
Förra året var den första allhelgonahelgen efter Olivers död och det var väldigt tungt. Jag har känt att det också blir tungt i år. Det blir inte lättare, det kommer att fortsätta göra ont. Samtidigt var det ljust, att se ljusen kring hans grav är otroligt trösterikt och varmt.
En bekant frågade nyligen vem Oliver var. Jag reagerade på frågan. Det händer inte så ofta att någon frågar om Oliver. Och om de gör det handlar frågan oftast om sjukdomen.
Men den här personen sa “Vem var Oliver? Kan du berätta om honom.”
Det kändes bra. Jag saknar att tala om honom. Frågan satt precis rätt. Jag talar hellre om vem han var än om hans sjukdom och hur han dog.
Frågan fick också mig att tänka. Jag tänkte på allt som hänt innan han blev sjuk. Att han var mammas pojke. Att han hade väldigt långa ben och vackra ögon. Hur han som baby skapade situationskomik. Han gjorde liksom roliga saker, som att visa tummen ner då vi frågade om vi skulle gå på promenad.
Hur han tog min sommarhatt eller Nickes skor och sprang omkring i lägenheten. Hur han verkligen älskade att trycka på knapparna i hissen. Hur han gillade bilar och traktorer men hur det nästan blev för spännande att sitta i en riktig traktor. Hur han rusade in i lektunneln, totalt orädd. Hur nöjd och trygg han var.
Hur han älskade att bada i varmt vatten och att bada bastu. Hur han låg avslappnad i vattnet så han nästan flöt och tog några simtag då han var lite över ett år. Hur han gång på gång imponerade med sina konster och sitt tålamod. Hur snäll och glad han var.
Frågan var ställd av någon som kunde konsten att ställa rätt fråga.
”Vem var personen du saknar?”. Den frågan ska jag öva på att fråga andra som saknar.
PS. Rekommenderar alla att lyssna på min väns Viveka Eklunds intervju som Radio Lff gjort. Den är väldigt bra, men jag grät mycket då jag lyssnade, det kan vara bra att veta.
