I Finland firar vi Allhelgona om en vecka men redan den första och andra november kulminerar Dia de muertos i Mexico. Mitt i mörk och regntung höst har jag sökt mig till Sandudds gravgård med ljus i hand men i Oaxaca överväldigas jag av det starka solljuset, värmen, glödande tegetesblommor och skrattande skelett. Är det samma död, samma saknad jag möter eller har jag gått vilse i tidens och rummets labyrinter?
Är det samma död, samma saknad jag möter eller har jag gått vilse i tidens och rummets labyrinter?
Firandet av De dödas dag sträcker sig långt bakåt i tiden, till de förkolumbianska folken, med aztekerna som de mest kända, där dödskulten hade en central betydelse i kalenderåret. Traditionen att en gång i året hälsa den dödas själ tillbaka till jordelivet växte sedan fram i en sammanblandning av katolsk tro och de seder som de spanska kolonisatörerna tog med sig till Mexico på 1500-talet.
De mexikanska Dia de Muertos-festligheterna och vår Allhelgonadag har förvisso i grunden samma syfte; att hedra och minnas de avlidna. Men i motsats till vår lågmälda och ofta ganska dystra allhelgonahelg är De dödas dag i Mexico ett utspel i färger och former, i ljud och rörelse. I hemmen och på många arbetsplatser inreds ett offeraltare (ofrenda) som pryds av gula tagetesblommor (cempasuchil), frukter, några personliga föremål som tillhört den döda, och ett porträtt. Man bakar dödens bröd (pan de muertos), kokar chokladsås (mole) till kycklingen, tillverkar små kranier av socker och choklad (calaveras), tänder rökelse (copal) och dekorerar tak och väggar med silkespapper i olika färger (paper pikade).
Mycket närmare än så här kan jag inte komma den döda utan att förlora mig i tidens och rummets begränsningar.
I den nästan beckmörka mexikanska natten rör jag mig sedan långsamt på gravgården tillsammans med hundratals, kanske tusentals, mexikaner. Mängder av ljus flämtar på stentunga gravar, barnen springer stojande omkring som skrämda skuggor, fyrverkeripjäser briserar ovanför våra huvuden och blåsorkesterns småfalska toner perforerar min känsloladdade kropp. Tysta och inåtvända sitter anhöriga på och kring gravar, äter sitt bröd, dricker sin dryck. Somliga sover. Mycket närmare än så här kan jag inte komma den döda utan att förlora mig i tidens och rummets begränsningar.
Livets baksida blottar ett skrattande kranium.
Huvudpersonen på bilden är konstnären Frida Kahlo.
