Det hände en grej. En massiv hjärnblödning. Det var söndag. Det var september 2017. Jag var trettiotre år. Och jag hade fått en massiv hjärnblödning.
Hjärnblödning innebär att ett kärl i hjärnan brister och blod strömmar ut i omgivande vävnad. Blodkärlet kunde lika gärna hållit. Men mitt brast.
Jag har lärt mig att prata på nytt. Jag har lärt mig att skriva på nytt. Jag har lärt mig att gå på nytt. Jag har tagit i bruk en arm och en hand som varit helt förlamad i två månader.
Jag fick afasi. Vad är afasi? Jo, en språkstörning i orsakad av en hjärnskada.
Jag kunde inte jobba med text längre, sa dom. Min afasi var så grav.
Jag kunde inte säga mitt namn, jag kunde inte stava till det heller.
Men jag måste skriva, därför skrev jag ändå, fast jag inte kunde. Långsamt blev jag bättre.
Jag har ännu afasi, men det blir bättre dag för dag. Nu är klassas afasis som lindrig.
Många sa till mig att jag skulle glömma att jobba som journalist. Jag trodde inte på det för ett år sedan heller.
Och – idag jobbar jag ungefär 20 procent som journalist.
Jag hade aldrig drömt om att skriva en bok. Inte alls, faktiskt.
På sjukhuset 2017: Min talterapeut såg på mig och sa tveksamt, nästan med tårar i ögonen: ”Nej. Tyvärr kommer du inte att bli så bra att kan jobba som journalist igen.” Hon kramade mig, och sa att jag kunde skriva en bok med en medförfattare om höstens händelser.
Jag tog emot kramen, för jag tyckte om henne, men sen ville jag vara i fred.
Jag låg på sjukhussängen och grät. Men inuti mig fanns det ett frö. Det började gro den dagen. Jag skulle skriva en bok helt själv.
Hösten 2020: Jag höll boken i mina händer för första gången.
Allt blir inte bra, men det blir annorlunda. Livet är inte rättvist. Men jag lever. Och jag är tacksam för det liv som blev mitt.
