Nu ska ni få höra mitt bästa knep för att orka i coronatider och även annars i vardagen. Jag läser romaner. Läsning är en av mina främsta försvarsmekanismer och källor till avkoppling. Läsning är en av få saker i mitt liv som är totalt lustfylld, utan bismak av plikt eller prestationskrav eller avund. Motionera måste jag för att jag vet att det hjälper mig att orka och hjälper mot känslor av stress och oro, men det är ofta fysiskt tungt.
Det närmaste jag kommit prestationstankar är när jag under en tid när jag var ung skrev upp alla böcker jag lånade från biblioteket, men ni måste minnas att det här var före digitaliseringen då kunderna inte hade tillgång till listor över sina lån och man måste gå till biblioteksbyggnaden för att förnya böckerna. Bibliotek är en av världens bästa uppfinningar. Nästan varje gång jag går till biblioteket tänker jag med tacksamhet på välfärdsstatens bästa sidor. Obegränsade, gratis lån för varje intresserad människa. Möjlighet för var och en att lära sig språk, utveckla sitt ordförråd, uppleva nya världar, lära sig om hur andra känner och tänker och vara fri från sin egen vardag för en liten stund.
Litteraturvetenskap kan jag inte mycket om. Jag respekterar alla vetenskapsformer och vill verkligen inte att någon tror jag nonchalant viftar bort ”all världens docenter”. Jag gillar böcker med personer som berör mig, böcker som får mig att känna något och som har en bra historia och ger en sorts verklighetsflykt. Det är många som gillar Elena Ferrantes böcker, men jag blev besviken på dem. Karaktärerna var det synd om, men där stannade det. Visserligen läste jag trilogin, men inga fler. Jag har läst en del klassiker, en handfull böcker av Nobelpristagare, men inte många. Definitivt har jag läst fler Harlequinböcker i mina tonår och sk chicklitböcker som ung vuxen än jag läst klassiker. Jonathan Franzen och Hilary Mantel är andra författare som fått pris och berömmelse, men de böcker jag provsmakade gav inte mersmak. Däremot kan jag varmt rekommendera finlandssvenska Ulrika Hanssons bok ”Jaktlaget” där berättelsen bär, språket används på ett lysande sätt och huvudkaraktärerna får en plats i ens hjärta. Mitt bästa tips för verklighetsflykt är Diana Gabaldons romaner om en kvinna som kan resa i tiden. ”Som pesten” av Hanne-Vibeke Holst är förfärande nära vardagen då den handlar om ett muterat influensavirus men den är skickligt skriven och passar ifall man inte är helt knockad av coronaverkligheten.
Jag har alltid slukat böcker sedan jag lärde mig läsa, närmast romaner av alla slag. Med åren och barnen har jag egentligen blivit mer känslig. Lars Keplers första böcker läste jag, men de var egentligen för grymma för mig. Läsandet är något bestående i mitt liv och det är kanske en av få saker vars ställning i mitt liv inte förändrats när jag blivit vuxen, börjat jobba och fått barn. Det är ett lätt och snabbt sätt att njuta i vardagen. Jag kan läsa några minuter och senare återuppta läsningen senare. Som barn var jag säkert ganska irriterande då jag brukade läsa Kalle Ankor hos en av mina bästa vänner. Det är klart att man kan överdosera läsandet och att läsandet inte kan vara den enda meningen i livet, men att försvinna i böckernas värld hjälper mig i vardagens oro och påfrestningar. Jag skrev i början att gällande läsning är jag fri från jämförelser med andra. Jag måste ändå få uttrycka min glädje över att min dotter är en likadan bokslukare som jag.
