I dagens Kyrkpressen kan man läsa en intervju som jag ställde upp på gällande våra bröllopsplaner. Ni får väldigt gärna läsa den, det blev en riktigt bra artikel om hur man kan tänka gällande corona och bröllop.
För sanningen är ju den att det är fruktansvärt jobbigt att försöka fundera på vad som är bäst. Det egna samvetet känns tungt och samtidigt har vi ännu lite framtidshopp. Det kan ju fungera! Men det kanske inte gör det.
Det var roligt att prata med Erika Rönngård och konkretisera de här tankarna, men dagarna efter intervjun slogs jag av en otrolig hopplöshet. Situationen kring pandemin är fortfarande allvarlig, och även om mitt hopp om att vaccinet ska rädda en del av festerna i år är stort så är jag inte säker på att det hinner rädda vår fest.
Ändå känner jag att jag varken kan eller vill stoppa det hela nu. Vissa dagar vill jag gråta för att allt känns så hopplöst, andra dagar är jag ivrig och förväntansfull. Under veckoslutet ordnades en bröllopsmässa digitalt på nätet som jag deltog i. Just nu väntar ett paket på posten med 96 såpbubblor. En för varje gäst att använda vid vigselceremonin.
För på något sätt måste det ju gå framåt. Även om de egna känslorna både lamslår mig och får mig att känna lyckokänslor. Jag vet inte vad annat jag kan göra just nu.
