*Citat av dottern då hon var 2 år.
Önskar jag hade mer av den självklarheten då jag ska presentera mig.
Jag har tidigare tänkt att jag inte skulle kunna ha en blogg. Att uppdatera var och varannan dag känns omöjligt. Någon gång har jag tänkt att det kunde vara kul att vara en bloggare på Andetag, men det var en lös tanke som jag inte hade en tanke på att försöka få att bli verklighet. Jag har slumpmässigt följt med Andetag och ofta inspirerats av texterna. Men nu är jag då här, er nya bloggare som tänkte börja med att skriva en presentation av mig själv och någon sorts programförklaring.
Jag vill skriva om vardagen från mitt perspektiv som läkare och mamma och kvinna. Gärna får den som vill och hinner kommentera blogginläggen. Det skulle vara roligt om det, ibland i alla fall, blev en dialog.
Jag är ganska privat av mig på sociala medier. Jag delar mina statusar för det mesta endast med Facebook-vänner. Visserligen ingår både min nuvarande chef och klasskompisar jag inte sett sedan 1990-talet bland Facebook-vännerna så jag antar jag är van vid någon form av självcensur. Samtidigt behövs det knappast någon större analys av vad jag skriver och delar för att få fram hur jag tänker gällande mänskliga rättigheter, miljöfrågor, jämställdhet, vetenskap och tro. Det är ingen hemlighet. Nu i och med bloggandet på Andetag behöver jag beakta att barnen kan läsa vad jag skriver, det kan de inte göra på Facebook. Självfallet kommer jag inte att skriva om patienter eller arbetsplatser och eventuella anekdoter från familjelivet publiceras endast med personens tillåtelse.
Ofta känner jag mig reducerad till tre roller. Nu använder jag reducerad som när man kokar sylt, att man får bort det extra vattnet, inte i betydelsen förminskad. Jag är läkare, mamma och fru – utan prioritering i den nämnda ordningsföljden. Jag är gift och har två barn. Även om det låter som en flickroman från 1950-talet måste jag skriva att det varit min högsta dröm att hitta någon att leva med och få barn med och jag är tacksam över min man och barn. Jag är smärtsamt medveten om att både att hitta och leva med en partner och att få barn inte alls är självklart, även om det är ett grundläggande behov för väldigt många.
Jag är också syster, dotter, bästis, vän, bokmal och motionslöpare. Jag blir aldrig vinterbadare eller syltlöksälskare. Jag tror på Gud som beskrivs i den Apostoliska trosbekännelsen, alltså den som man läser högt varje söndag i den lutherska kyrkan och som konfirmanderna läser på sin konfirmation. ”Du måste finnas” ur musikalen Kristina från Duvemåla innehåller teman som väl beskriver det jag känner beträffande min tro.
