Det är söndag och jag firade gudstjänst via YouTube medan jag gjorde brunch. Huset fylldes av kyrkklockor och psalmsång. Efter gudstjänsten och brunchen tog vi en söndagspromenad. En mild vårvind blåste ute vid Segelpaviljongen.
Det är fastetid. För omväxlings skull drar nedstängningen av samhället åt samma håll som kyrkoåret. Mot stillheten, mot det inre samtalet. ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni får vila er lite,” sa Jesus till lärjungarna.
Just det citatet har kommit i mina tankar ofta de senaste veckorna. Kanske är det för att en öde trakt är vad jag längtar efter. Telefon och e-post går het som följd av nya restriktioner och en verksamhet som än en gång ska läggas om.
Eller kanske är det för att det bejakar av att människan behöver bön. Inte för att vara goda kristna, föra bönekamp eller utkämpa en kosmisk strid, utan ”så att ni får vila er lite”. När jag var ung i tro tänkte jag att bön är ett arbete, en tjänst för Gud och de människor jag bad för. Jag tror att bön har verkan och således var det väl inte helt fel tänkt. Men det jag inte insåg var att jag behövde bönen, att jag behövde vila i Gud. Nu ser jag det.
Jag tycker också att det är härligt att Jesus inte skickar iväg lärjungarna åt varsitt håll, till olika öde trakter. De går tillsammans. ”Följ med mig […] så att vi får vara ensamma”.
Jag har några vänner som jag kan vara ensam med. När man känner varandra och tycker om varandra, kan man vila tillsammans, vara trötta tillsammans, prata eller låta bli. Vara ensamma tillsammans.
Det verkar ha varit en skön gemenskap Jesus och lärjungarna hade. Det är skönt att ha en Gud som ser det sköna i öde trakter, och som vill dela ensamheten.
