Det är så stilla. Inte en vindfläkt rör sig i furorna som tornar upp sig utanför mitt köksfönster. Grenarna är tunga av den puderlätta snön. Blir det för mycket av puderlätt snö blir det tungt, det också.
Jag slängde just fjolårets dagsmemorial på brasan. Sidorna med sina anteckningar, rader och klockslag krullar desperat ihop sig i värmen. Elden sprakar av fröjd. Jag vilar blicken på lågorna som smeker den svarta pärmen som höll år 2020 ihop.
Det är lite med livet som med puderlätt snö. Det är inte tandläkartiden, barnkalaset, bilservicen, verksamhetsplanen och budgeten, arbetslistorna, räkningarna, huvudvärken eller fönstertvättningen som gör det tungt. Också små, puderlätta saker blir tunga, när de bildar drivor.
Hela november frasar och brinner upp. I november tog jag del av en föreläsning om jobb och stress. Föreläsaren sa med kraft att det enda sättet att förebygga utmattning är att behålla kontrollen. Beslutsutrymmet. Att stanna till och se över läget. Tänka. Prioritera.
Han sa inte ”ett sätt”, eller ”det bästa sättet”, utan det enda. Jag har aversioner mot kategoriska uttalanden på samma sätt som Snusmumriken har problem med skyltar och staket.
Men vartefter han förklarade förstod jag att hans övertygelse bottnade både i egen erfarenhet och förtrogenhet med stressforskning. Då var jag inte längre furstrerad, utan bara indignerad.
Jag var indignerad för att jag berördes. Jag förstod att han hade rätt. Utan överblick och inflytande blir livet något som händer en, som en snöstorm.
Min nästa invändning är att det tar tid att tänka. Tid som är en bristvara. Ännu mer så om jag ska stanna till och tänka. Men det är väl bara att inse att det måste få ta sin tid att ställa in fokus. Kanske det är så att det finns en skärningspunkt där effektiv tidsanvädning möter målmedvetenhet. Att somliga saker måste få ta tid för att man ska kunna ge tid åt det som behöver få tid.
Nu brinner också december upp. Dagsmemorialen har höjt temperaturen i vardagsrummet med två grader. Det känns skönt att se den försvinna med sina datum och klockslag. Det känns som en throwback till Nyårsafton. Jag får lust att avge ett löfte, att sluta en pakt med mig själv.
I år vill jag leva lite mer.
