I slutet av 1400-talet seglade några portugisiska skepp under ledning av Bartolomeu Diaz längs Afrikas västkust och råkade hamna mitt in i en fruktansvärd storm som varade i nästan två veckor. Den stormiga platsen fick namnet ”Stormarnas udde”. Men när de kommit ut ur stormen ändrade de kurs och började småningom segla åt nordost istället för sydost. De hade rundat Afrikas sydspets och var nu allt mer förhoppningsfulla om att äntligen finna sjövägen till Indien. Udden fick nu istället namnet ”Godahoppsudden”.
Vi behöver i situationer av storm kunna känna hopp om att kunna ta oss ut ur stormen och nå lugnare vatten igen. Den psykiskt påfrestande tid vi nu genomlever i världen genomsyras av virussjukdom, isolation och tunga ekonomiska realiteter. Alla har påverkats på olika sätt av pandemin, en del har mist någon kär vän eller släkting, andra har helt förlorat sin inkomst. För var och en har åtminstone det sociala umgänget begränsats rejält.
För mig personligen är bilden av Godahoppsudden viktig och symbolisk på flera sätt. Jag älskar att resa och uppleva nya platser och kulturer. Jag har haft möjligheten att få besöka det fantastiska Sydafrika och Kapstaden två gånger. Båda gångerna har jag gjort resan tillsammans med för mig väldigt viktiga körer och vänner och resorna har betytt väldigt mycket för mig och har gett mig minnen för livet. Under coronaåret har avsaknaden av just körverksamhet kanske vid sidan av allmän osäkerhet och ovisshet påverkat mitt välmående allra mest.
I musiken finns hopp och speciellt när man utövar musik tillsammans så ger den harmoni och glädje. Tanken på att förhoppningsvis snart igen kunna träffas och sjunga tillsammans och göra oförglömliga resor och projekt, det håller orken och humöret uppe.
Jag tror och hoppas att vi småningom kommit ut ur pandemins storm, rundat Godahoppsudden och ändrar kurs mot den ljusare framtiden.
