Tre ett och ett halvt år sedan jag fick hjärnblödningen slöts cirkeln.
Inte så att jag kan springa igen.
Inte så att jag kan använda min högra hand till sysslor som kräver finmotorik.
Inte så att jag inte blir onormalt trött flera gånger i veckan.
Inte så att så att jag inte sover nio till tio timmar per natt, när jag klarade mig på sex timmar tidigare.
Inte så att så att jag inte sörjer allt som togs ifrån mig den där söndagen i september 2017.
Men – idag kom posten med en tidning med ett fotografi på första sidan som jag hade tagit. Tidningen var Kyrkpressen – den tidning som jag har jobbat på alldeles för länge, om man bara ser på samhällets krassa karriärstege.
Men det finns arbetsplatser och det finns arbetsplatser. Och det finns kollegor och det finns kollegor.
Allt bär de, allt tror de, allt hoppas de, allt uthärdar de.
En gång, när hjärnblödningen ännu var färsk, sa jag till min kollega ”Jag är säker på att jag inte kommer att jobba igen”. Jag kunde inte skriva, jag kunde bara prata i korta meningar. Då sa min kollega: ”Vänta lite.” De orden tog jag till mitt hjärta och sparade långt inne i mig.
Och här sitter jag nu. Med tidningen i min famn. Jag har gjort en intervju, fotat personen, skrivit ut texten, och valt ut de bästa bilderna. Jag har långsamt börjat förstå att min identitet som journalist är att skriva OCH fota. Fota och skriva. Cirkeln är sluten.
Det är bra nu. Det är bra nu.
Jag hade fotat paradbilden på den tidning som redaktionen gjorde färdig dagen efter min hjärnblödning.
