Ju större inre kaos, desto större behov av yttre ordning. Ju mer ohanterlig och oregerlig den inre verkligheten är, desto större längtan efter något i livet som man kan ordna och kontrollera. Jag läste om det i en bok om destruktivt ledarskap. I det sammanhanget kan det exempelvis kan handla om en krampaktig perfektionism eller ett orimligt kontrollbehov. Författaren kallade det petty tyrannism.
Medan jag skurade kakelfogarna i badrummet funderade jag på inre kaos och på varför jag egentligen julstädar. Eftersom ingen kommer att hälsa på oss i julhelgen kändes det mer än vanligt som förspilld kvinnokraft. Skulle Jesus komma tillbaka i morgon, så inte lär jag visa honom mina kritvita kakelfogar. Och jag vet att Gud kom till världen i ett stall i Betlehem, i ett ockuperat land till ett par på resande fot. Det var allt annat än ordnat och rent. Det kommer inte an på kakelfogarna, om Gud vill komma en nära. Så för vem städar jag egentligen? Som motvikt till mitt inre kaos?
Men sen tänkte jag på Luther och på hur luthersk teologi också ser det vardagliga arbetet som en kallelse. En gudstjänst, om man hårddrar det – en tjänst för Gud. Vad jag än arbetar med – praktiskt eller teoretiskt, teologiskt eller sekulärt – är jag Guds medarbetare. Genom de roller och uppgifter jag har tjänar Gud och andra människor. Vi är var för sig en del av Guds skapelseverk, när vi är med och bygger upp, vad vi än är med och bygger upp. Skurar ett badrum, klär en julgran eller bakar pepparkakor.
Sen kan det ju hända att det samtidigt lindrar känslan av kaos och oordning, och då är ju det också en skapande process. På frukten känner man trädet.
På julafton kommer vi att elda julbastu. När jag städade hittade jag en eterisk olja av apelsin, nejlika och kanel. Det kan bli riktigt fint. Den finländska bastutraditionen har nu upptagits på Unescos kulturarvslista. Enligt Finlands bastusällskap (tänk att det finns ett sånt!) är bastun en helig plats.
Jag sköljde bort skurvattnet och tänkte att det heliga och det vardagliga inte är två skilda verkligheter. De är två sfärer som går in i varandra. En förnimmelse av det heliga kan stiga ur det alldeles vardagliga. Och även om det heliga i de flesta kulturer på ett eller annat sätt avskiljs och helgas, har jag svårt att finna mig i en helighet som inte känns vid det vardagliga, mänskliga – talar till det, ger plats för det.
Jag tänker att det är en skön sak, att Jesus var mänsklig. Och samtidigt helig. Två aspekter av honom som inte var rangordnade, motstridiga, dikotomiska. Utan i harmoni.
Så varför skulle inte livet också vara det – det heliga och det vardagliga i harmoni?
