Igår kväll läste jag den historiska skildringen av Graftonaffären, en motståndsaktion som syftade till att beväpna det finländska motståndet mot den ryska regimen i början av 1900-talet.
I gudstjänsten i söndags sjöng vi Vår Gud är oss en väldig borg och då kom jag att tänka på K-G Olins bok och en historia i den. Olin berättar om en händelse i Jakobstads kyrka. Kyrkoherden Johannes Arvonen hade ett myndighetsmeddelande att ge församlingen. På den tiden – och på sina håll ännu idag – finns ett avsnitt i gudstjänsten som heter kungörelser, där församlingen får del av nyheter. Idag kan kungörelserna handla om vad som är på gång i församlingen eller vem som döpts och jordfästs under den gångna veckan. Men på den tiden var det att jämföra med en nyhetssändning eller ett pressmeddelande.
Kyrkoherden skulle alltså kungöra för församlingen att finländare nu, enligt Bobrikovs manifest, skulle göra militärtjänst i den ryska armén. När han började läsa upp meddelandet hördes från kyrkbänken: ”Uppläs icke! Vi godkänner icke!” och kort därpå stämde församlingen upp i psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg.” Kyrkoherden överröstades av sin trotsiga församling och blev tvungen att gå ner från predikstolen med offörrättat ärende. Jag undrar vad han kände då. Stolthet? Kluvenhet? Lättnad? Tacksamhet?
Mahatma Ghandi lär ska ha sagt om sitt ledarskap: ”There goes my people. I must follow them – I am their leader.”
Folket är kyrkan. Folket leder sin kyrka. Som kyrkoherde kanaliserar jag den energin. Jag har fått förtroendet att tolka situationen och gör det tillsammans med mina medarbetare och förtroendevalda. Jag leder församlingen och församlingen leder mig.
Filosofen Terry Eagleton skriver i sin fantastiska bok After Theory att det som visat sig vara mest förödande är om ett samhälle förlorar sina minnen av kollektiv och effektiv politisk aktion. Förlorar man tron på den kraft vi har tillsammans, som folk, förlorar man initiativförmågan och handlingskraften.
Därför behöver vi vår historia. Nu behöver vi samla oss och ta oss an de utmaningar som ligger framför oss. Historien berättar att vi har gjort det förut och alltså kan vi göra det igen. Nu är det närmast pandemin som vi måste orka fortsätta bekämpa. Men jag tänker också på alla de kostnader som det här svåra året har medfört: för företagarna och för kulturlivet, och i vidare mening för vår trygghetskänsla och framtidstro. Vi har kraft – stor kraft – om vi gör det tillsammans.
Vår Herre Sebaot,
vem kan stå honom mot?
Han fältet skall behålla.
ur Psb. 154, ”Vår Gud är oss en väldig borg”
