Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Mot hösten

30 okt , 2020, 16.55 monica

 

Här i södra delen av landet fäller just nu de sista träden löven inför vintern. Gulbruna och trasiga ligger äppelträdets sista blad på gräsmattan, men trädet sover inte, det förbereder sig.

Riktigt så långt har jag inte själv kommit, ännu har jag löven i behåll. En del frukt finns nog också kvar på mitt livstråds grenar, också om den har mognat sent. Men i varje fas av livet, ända från den tid då saftspända bladknoppar sprängde sig fram har det funnits med ett stråk av vemod. En sorg uttagen lite i förväg, som i reserv, om nu nästa skede skulle bli en besvikelse.

Då livet blommade som mest oroade jag mig för att nattfrosten skulle döda någon av blommorna innan de hann utvecklas till sin bestämmelse. När blomningen blev rufsig och småvissen oroade jag mig för kartigheten, och så vidare. Alltid ett steg före med besvikelsen, för utifall om.

Idag såg jag ett träd med bara grenar och en tjock lövmatta kring rötterna och insåg att det inte nödvändigtvis handlar om avsked. I stället handlar det om avslut, om att trädet tar tillvara den näring som blomnings- och fruktsäsongen gett för att bära den med sig mot nya tider.

Kanske min oro har släppt taget. Eller kanske livet nära dem som snart kommer att lämna det kända för det okända hjälpte mig att få syn på trädets visdom. Löven är inte trädets kärna utan dess näringssamlare. Så är vissnandet inte ett uttryck för tragik utan för koncentration.

Det finns en tid för att vända sig inåt och lämna de bladflikiga berättelserna för att bättre kunna urskilja vad som är viktigt att ta med inför nästa skede. Livet ändrar bara form, det slutar inte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *