Detta måste vara mitt mest editerade inlägg på någon blogg. Jag skrev flera blödiga utkast om att sakna dem som gått bort. Om att det kommer att finnas tomma stolar på vårt bröllop där vi önskar att far- och morföräldrar fått sitta. Mitt utkast kändes banalt och invecklat och jag kom inte riktigt till någon slutsats.
Nu inser jag att just det är min slutsats. Att det inte finns någon.
Min mormor gick bort för två år sedan. Det var en invecklad och varierande relation i mitt liv. Jag kan tänka på allt det fina jag går miste om och den jobbiga känslan av att hon aldrig fick se mig ta min examen, förlova mig och hitta mina första verkliga jobb. Det är stora steg i livet och jag hade gärna sett hennes leende då jag berättade det för henne.
När jag tänker på det jag saknar så tänker jag samtidigt på det jag fick. Hur fint det är att ändå delvis föreställa sig vad det är man går miste om. Jag har aldrig haft en morfar, så för mig är det inte en tom stol på bröllopet. Min mommos stol är tom just för att den med självklarhet är hennes. Det är en vacker tanke.
Under veckoslutet kommer jag i vanlig ordning att både att ge tid och utrymme åt halloween och allhelgona. Jag kommer både att tända ett ljus för att minnas de tomma stolarna och se på skräckfilm. Tänka på mommo, gammelmorfar och gammelfarmor. De gav mig något värt att känna en saknad efter.
