Andetag

Jag kan inte föreställa mig hur det känns, säger någon allt som oftast till mig.

Ibland har jag tänkt att de säkert kan det, men att de inte kan tro att det kan kännas så som de föreställer sig det. Att det faktiskt gör så ont. 

Det gör så ont. Inte alltid, men varje dag finns det stunder då det gör just så ont.

Vi närmar oss alla helgons dag. För mig är det en viktig högtid. Jag tror att vi behöver allhelgona. Jag tror att dagens människor har gjort sorg och död för svårt. Att helst gömmer undan död och sorg. Även om sorg och död tyvärr är det mest självklara och naturliga som finns. Några av de få saker varje människa här på jorden möter. 

Ändå vill vi skjuta det ifrån oss. Så pass att vi till och med gör döden mer skrämmande. Vi skojar bort döden och sorgen blir nästan tabubelagd. 

Visst går det bra nu?

Visst går det bra nu? Inte sörjer du väl fortfarande? Visst glömmer man ändå?

Om det är ett mål att på något vis gå vidare och sluta sörja så säger jag absolut nej. Visst är det en fånig tanke egentligen. Som om jag skulle må bättre om jag glömde och gick vidare. Det tror jag inte på. Det är ju fruktansvärt kärlekslöst.

Oliver förändrade mig. Han gjorde mig till den jag är. Jag är både bättre och sämre, men aldrig densamma efter honom. De som känner mig bäst är de som delat Olivers liv med mig.

Sorgen efter ett barn är fysisk. Jag känner hur han borde sitta i min famn. Jag känner tyngden av hans kropp men samtidigt känner jag ett oändligt tomrum just där hans kropp borde vara. Hela min famn har ett stort hål, ett tomrum som värker.

Jag hade ett barn som var totalt beroende av mig. Jag väntade honom, födde honom och levde med honom dag och natt. Jag såg honom växa och lära sig saker. Han var en glad och social kille. Han skrattade och busade. Han var så vild på babysim att han en gång dök ner i vattnet och jag fick dyka efter honom. Han var spänstig och snabb.

Han älskade bilar, han tyckte mycket om smörgås. Han badade varje kväll och älskade det. Även om han var född för tidigt tog han ikapp sig. Han lärde sig gå och springa. Han ogillade att gå i snö men låg gärna på marken och tittade på molnen, och stod vid vägen och tittade på bilarna. Han var teknikintresserad, tände och släckte alla lampor, tryckte på alla knappar på diskmaskinen. Han la på sig mössor och busade. Han klättrade in i klädskåpen och bläddrade i böcker. Han var en riktig uppåtsträvare. 

Sen såg vi honom bli mer allvarsam. Vi såg honom bli mer orolig. Gå mer på tårna. Han sov inte. Hans finmotorik blev sämre och det började rycka i hans kropp. Han slutade le.

INCL.

Han grät, han slutade gå även om han kämpade emot. Länge kämpade han. Efter ett år låg han i sängen. Ändå kämpade han.

Även om det kanske låter dumt saknar jag hela Olivers liv. Jag saknar den friska pojken jag förlorade först. Jag saknar min föreställda bild av hans framtid. Allt han skulle få göra. Hans potential och hans personlighet.

Men jag saknar också mitt sjuka barn. För det fanns bara en Oliver. Han som låg i min famn. Han som var hela världen. Han gjorde oss till människor som kämpade och strävade i dagar för att ibland få tillbaka ett leende eller en suck av lättnad, ett hmm som visade att han hade det bra. De små, små sakerna som förändrade allt.

Jag saknar den vackra pojken med de tjocka blonda lockarna, de röda läpparna och de intensivt blå ögonen och de långa svarta ögonfransarna. De som såg ut som om han använt ögonfransböjare. Pojken som fortfarande njöt av att bada och även om han inte längre pratade eller rörde sig självständigt kunde göra sig förstådd. 

De som inte vet

Barn ska inte lida, har många sagt. Han satt ju i rullstol, han var ju så sjuk, det var väl ändå väntat, har vi hört folk säga.

Sånt säger bara de som inte vet något. En sån som inte kände honom. Hans liv var inte ett lidande. Det var ett gott liv fyllt av kärlek. Han hade många famnar av människor som älskade honom. Han hade många som gjorde allt de kunde för att han skulle ha det så bra som möjligt. Han hade sin mamma och pappa som gjorde allt. Han hade det bra hos oss. Och han gav oss så mycket. Utan ord förändrade han oss.

Jag är glad att det finns en helg tillägnat de vi saknar. En helg att tala om sorg och död. Då vi saknar öppet. En helg då vi tänder ljus och kommer ihåg. Vi behöver det här. Vi behöver stanna upp och ge en helg till alla de människor vi saknar. En helg för dem som gjorde oss till de vi är.

Vår fina underbara Oliver. Vi saknar dig och älskar dig. Tills vi ses igen.

Olivers pappa har skrivit text om Oliver på evl.fi

Läs den gärna.

https://evl.fi/sorg/berattelser-om-sorg/saknar-oliver