Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Ett hemligt rum

28 okt , 2020, 00.16 Mia Anderssén-Löf

 

Matbordet blev ett tak och filtar blev väggar och dörr. Jag ställde fram middagen i vardagsrummet i stället. Inifrån kojan hördes prat och skratt. Förhandlingar om russin.

Mot kvällen till fick jag också komma in. Vi kom överens om att prata om hemligheter i lyktans svaga sken. ”Jag vet din hemlighet”, sa han segervisst. ”Du har choklad i skåpet bredvid diskmaskinen.”

Alla har hemligheter. Ibland är de enorma och rysliga. Ibland är det bara så det känns, tills de får form och ramlar ut ur vår mun. Och när vi betraktar hemligheten med någon annans ögon, kan det plötsligt kännas som om det hela egentligen inte var så mycket att vara rädd för. Trollen spricker i ljuset, som man säger.

Men rädslan kan skrämma oss till tystnad. Tänk om ingen förstår? Tänk om jag är den enda? Tänk om alla vänder sig bort i avsky? Det går en rysning genom kroppen vid tanken på att stå där ensam kvar. Övergiven, tillintetgjord.

Därför behöver vi våra hemliga rum. Kanske inte främst för att det finns så mycket att dölja, men för att vi kanske inte är redo att möta det. Inte än. Och inte ensamma. För att kalla ut trollen i ljuset behöver man ibland en förtrogen. En terapeut, en psykolog, en präst, ett samtalsstöd. Eller för den delen: kompisen, syskonet, föräldern, den som delar ens liv.

Därför är ett hemligt rum också ett heligt rum. Det är ett rum där vi strider mot rädslan, ondskan och ångesten. Det är där vi möter oss själva och det som begränsar oss. Det är där – bland annat där – vi växer i kärlek.

Snart firar vi Allhelgona. De flesta gravgårdar har en minnesvård för ”gravlagda på annan ort”, och där tänder jag ett ljus. Det ljuset är för en människa som idag vet mer än jag om evigheten, och som lämnat mig kvar med en evighet av frågor. Hade det gjort någon skillnad, om vi byggt en koja där vi suttit och ätit russin och delat våra hemligheter? Hade vi kunnat få skuggorna att ge vika tillsammans? Hade livet verkat mer möjligt då?

Dataintrånget i terapicentret Vastaamo gör våld på våra hemliga rum. Det gör oss än mer utsatta när vi är som mest sårbara. När vi behöver få dela, i förtroende.

”Då blev muminpappan arg och sa: – Du har också hemligheter! Säkert är de enorma och alldeles rysliga! Jag är säker på att det i det här huset, och märk mina ord, i det här huset finns det inte många som inte har nån hemlighet, nånting som de andra inte får reda på! – Haha, sa Stinky och talade för första gången. Haha, jag vet nog ett och annat om det här sällskapet. Ska jag tala om det? – Låt bli! ropade mumintrollet och de andra skrek: Nej! Säg ingenting! – Jag tror solen går upp, sa muminmamman. Tooticki, kan du inte ta fram titt positiv?

Det var en ovanligt vacker soluppgång. Utifrån sjön kom en svag morgonbris. Medan Tooticki spelade slutade alla med att förklara och ursäkta och reda ut, och tyckte att det hela egentligen inte var så mycket att prata om. Solen steg och värmde mer och mer, och det såg ut att bli en fin dag.”

ur Skurken i Muminhuset av Tove Jansson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *