Höstlovet börjar. Vissa har en hel vecka, andra har några dagar i slutet av nästa vecka.
Tidigare år har detta varit tiden, då flödet i sociala medier fylls av bilder från badhotell och stadssemestrar. De snabbaste har hunnit ner till södern. Gissar att det blir mindre av den varan i år?
Jag har absolut inget emot att resa någonstans men tycker också att det är skönt att man inte ”måste” åka någonstans. Åtminståne inte långt bort eller till en plats, där det finns många andra människor samlade (och för oljud). Kanske håller jag på att bli gammal? Eller kanske det finns lite av kejsarns nya kläder i att automatiskt åka iväg genast man har några dagar ledigt?
Jag förstår att jag är priviligerad, då jag på kort avstånd har centrums (populär)kulturutbud, havet och skogen nära inpå. Bara att välja. Det är en 20 min bilfärd till närmaste nationalpark och ifall man vill unvika bilen finns det fina friluftsområden på en kort cykelfärds avstånd.
För tillfället känns tanken om att behöva åka iväg någonstans längre inte så lockande. Antagligen också för att det just nu är socialt OK att inte behöva åka någonstans. Bör dock medges att jag har rest ganska mycket i mina dar, både privat och med jobbet, så upplever inte FOMO (”fear of missing out” för er som inte är a jour med alla snofsiga uttryck). Gräset är sällan grönare på andra sidan. Det kan vara skönt att ligga på ett obekant gräs några dagar, men det är inte grönare. Det är sällan heller gratis att ligga på obekant gräs.
Situationen är naturligtvis förödande för turismnäringen, men jag har svårt att se varför jag skulle resa på fritiden på grund av arbetskraftspolitiska skäl? Skälen skall rimligtvis vara att jag vill det och att får något ut av det. För tillfället har jag fått ut ganska mycket av att vara med nära&kära på cykeltur, i simhallen eller vid korvgrillningsplatsen i närmaste nationalpark. Det räcker för mej just nu.
Må väl.
