När det kommer till bröllopsplaneringen har i varje fall jag känt mej delvis handlingsförlamad de senaste månaderna. Vi började med allting väldigt tidigt, som sig nästan bör om man planerar ett större bröllop i huvudstadsregionen. Jag har många tankar och berättelser kring det här, så mer om det senare.
De senaste månaderna har alltså allt stått ganska stilla. Vi har med ett öga lite kollat efter ett band, men stället, maten, dryckerna och gästlistan är klart. Fotografen är bokad, bridesmaids och bestmen tillfrågade, save the date – kort skickade till våra närmaste vänner och släktingar. Men det finns en större sak som gett mig både iver och ångest inombords. En ganska stor vit sak.
Klänningen.
Oj klänningen. Som jag väntat på den och fruktat den. Jag har alltid varit en prinsesstjej. När min syster föredragit kedjor och döskallar som liten har jag helst klätt mig i klänning och tyll. Glitter, gulligt och tjejigt. Vilket följde med mig till vuxen ålder. Då det ljusröda och glittriga blivit mer mörka färger kan jag än idag känna att jag helst sku bränna mina byxor och gå året runt i kjol och klänning. Sku jag ha fötts 150 år tidigare skulle jag inte ha varit en del av kvinnokampen för att ge kvinnor rätt att bära byxor. Jag sku ha stått på barrikaderna och krävt lika rätt i samhället, iklädd kjol.
Imorgon, fredag, har jag alltså min första bokade tid för att prova bröllopsklänningar. Jag följde i veckan med min kompis då hon hade sin första provning. Vi har fem veckor mellan våra bröllop kommande sommar och är varandras brudtärnor. Vilket är alldeles underbart eftersom vi kan dela upplevelsen med på ett väldigt konkret sätt. Jag såg henne prova klänning efter klänning och trots att ingenting satt riktigt rätt var hon så vacker i allt hon provade. I bilen efteråt kunde vi konstatera att det inte var förgäves som vi åkt och provat. Även om klänningen med stort k inte hittades så vet vi nu åt vilket håll det lutar. För det finns verkligen oändligt med klänningar där ute och det känns som en ren slump att man råkar hitta just sin drömklänning!
Därför känns det ångestframkallande att bege sig ut och försöka hitta Klänningen. Som en person som identifierar mig som plus size känns det ännu jobbigare. Jag vet att det finns ett stort utbud klänningar för kvinnor i alla storlekar. Jag är inte på något sätt rädd för att inte hitta en klänning. Snarare är jag rädd för ett otrevligt bemötande och svårigheter att prova de klänningar som finns tillgängliga i butikerna.
Jag hoppas såklart att detta är en onödig rädsla. Att jag kommer att få prova många klänningar och att personen i affären inte sätter någon värdering i hur jag ser ut. Jag vet också att jag är känslig för kommentarer och inte kommer att riktigt fullt ut slappna av under besöket om inte stämningen tillåter det. I varje fall kan jag vara lycklig över att jag har två personer med mig som jag litar på fullt ut. Så hoppas på att det blir en fin dag imorgon, lovar uppdatera er om en vecka!
