Skål för våra sorger, må de alla komma på en gång. Det sa vi en gång då vi åt morotskaka.
Jag hade tänkt dela lite mer glädje, men så blev det mer sorg. Jag hade liksom önskat mindre sorg. Så om du som läser det här tycker det är jobbigt kan du sluta nu. Det går att välja bort död och elände när det bara handlar om att läsa.
Årsdagar har vi för många av. Under 2019 och 2020 fylldes livet av dagar som vi helst skulle glömma. I söndags tände jag, Nicke och Vide ljus på gravgården, medan en drös 5-åringar som fått biblar av församlingen vällde ut ur kyrkan. Ut ur kyrkan kom Olivers jämnåriga kusin med sin bibel. Om saker varit annorlunda skulle de säkert varit där tillsammans. Istället tände vi ljus för Oliver på hans gravplats och för dig, min jämnåriga kusin på platsen för de som är begravda på annan ort.
Det har varit årsdag sedan en av mina äldsta vänner, kusinen jag växte upp med och gick i skolan med, gick bort. En genomärlig och livfull kvinna utan like. Hon lämnade efter sig två för små barn och en man, familj och vänner.
Ode to Mia
Då ditt andra barn skulle födas träffades vi i stan. Du och din dotter kom in till oss. Mitt i kaffet började du andas tungt. Jag frågade dig om du börjar föda.
Ja, kanske det, sa du nonchalant.
Jag fick panik och ville ringa din man och din syster som skulle ha hand om din dotter då ni var på BB. Du bara tog det lugnt och drack ditt kaffe.
Ingen panik, sa du och andades lite oroväckande.
Sen körde du i godan ro till din syster och sen till BB. Ni hann gott och väl, det blev inte ens bråttom. Du hade full koll även om jag var fullkomligt nervig.
Du var en toppenmor. En mamma som verkligen trivdes i rollen och som hade rätt muslistång i väskan då någons blodsocker blev lågt.
Då jag, Nicke och Oliver för knappt två år sen var på sjukhus i Tammerfors visste vi inget om vad som väntade. Under den långa sjukhusperioden hade vårt husköp gått igenom. Flyttdagen kom men vi var fast på sjukhuset. Vi fick en bild hemifrån. Vår familj och några vänner hade börjat flytta åt oss. Du var där i vår lägenhet och hjälpte oss. Min svärmor talar ännu om hur du tvättade vår ugn med sån kraft att ingen av oss kommer att se en sån ren ugn igen.
Sommaren 2019 var vi på samma sjukhus igen, då var du och din man också där. Då Oliver blivit utskriven gick vi till ditt rum. Ni följde med oss till kafeterian och vi åt godis och sa att det här blir bra, cancer kan de ju faktiskt rå på. Vi går helt enkelt inte med på att träffar på sjukhus är vårt nya normala.
I söndags tände vi ljus för dig och för Oliver. Vi tänkte på att livet är orättvist. Att vi alla kunde ha varit samma oförstörda människor som vi var för några år sedan. Alla kunde ha haft sin jämnåriga kusin, sin vän, sin dotter, sin fru, sin mamma, sin syster, sin son. Om det inte varit för de här sjukdomarna.
Skål för våra sorger, de var för många för länge sen.
