Som om jag hållit andan hela morgonen, andades jag in den kyliga, fuktiga luften. Jag hade just hämtat ut min MacBook från reparationen och tryckte den mot bröstet. Min kontaktyta till världen. Skrivandet, orden. Jag hade inte insett hur beroende jag är av att få skriva, och hur beroende mitt skrivande är av sitt redskap.
Närmare bestämt är jag beroende av att stå i dialog. Att utbyta tankar, fundera, ompröva och omformulera. Orden bearbetar och skapar. I en värld av social distansering, hemkarantän och distansarbete blev mitt behov av den processen än mer kännbar.
Delvis har jag lyckats hitta andra kanaler. Jag har ju flera hyllmeter av tankevärldar, på armslängds avstånd.
Under min ofrivilliga fasta från det kulturella uttryck jag vanligen njuter av – skrivandet – har jag funderat på vad kultur är och vad kultur gör för oss. Vad som händer med oss som individer och som samhälle utan den tolkande och bearbetande funktion kulturen har?
Vad förlorar jag, om jag inte rörs till tårar av en skön konsert? Eller om jag inte får uppleva hur nya dimensioner öppna sig genom en tavla eller ett designföremål? Om mitt inre inte får tumla runt i ett drama på teaterscenen?
Knappast dör jag av det. Men jag får förmodligen svårare att orientera mig i mitt inre landskap. Jag får ingen hjälp med att förstå sorg, ilska, glädje, skam, bitterhet och annat som kan överrumpla och förbrylla.
Förmodligen skulle jag kunna leva så rätt länge. Jag tror att skadan som skulle uppstå är långtidsverkande, lite som brist på ett vitamin eller en mineral.
Med insikter och själslig beröring är det ju tyvärr ofta så, att jag inte vet vad jag behövde eller att jag behövde det, förrän i retrospektiv. Först när jag kommer ut i friska luften inser jag hur syrefattigt det var där inne.
Pandemin är här och lär fortsätta att begränsa vår tillvaro ett tag. Till och från är det för riskabelt att samlas och det sätter stopp för en del av vårt kulturliv. Vad kan vi göra i stället? Hur kan vi ge rum för skapandet? Vilka nya former av kulturliv kan vi leva?
”Man tager hvad man hafver,” som Cajsa Wargh sa. I det här exceptionella läget får vi hjälpas åt att utforska de möjligheter vi har. Streamade konserter, direktsänd balett, ljudböcker, högläsning – och så samtal på det. För nu, om någonsin, behöver vi hjälpas åt att förstå, bearbeta och leva.
