Andetag

Försommarsolen lyser in genom mitt otvättade köksfönster. Jag kan urskilja fingeravtryck och pastasås. Jag  känner en blandning av livsnärhet och skam. Mitt kök lever. Men vårstädningen hann aldrig dit. Jag som skulle ha all tid i världen under coronaepisoden. Jag hade tänkt mig att jag – med Malin Melkersons godmodiga min – skulle tvätta mina fönster medan mitt barn skulle sitta vid köksbordet och göra distansuppgifter. Vad gjorde jag egentligen i april och maj?

Skam är en märklig känsla. Det är den känsla som infinner sig när det är för sent. När det inte går att gottgöra, att sona. När man målat in sig i sitt hörn och aldrig kommer att kunna lämna det.

Jag vet inte vad Joel Snickars känner just nu. Jag vet inte om han inser vilken skada han orsakat med sin insändare, hur han bidragit till att fördjupa fördomar och väcka rädslor. Han menade kanske väl – han sade sig försvara flickors och kvinnors integritet – men hur det nu kom sig, blev resultatet det motsatta. Ett citat som kommer att gå till historien som en patriarkatets dödsspasm är dethär: ”Att högstadiepojkar tafsar på sina klasskompisar av motsatt kön har kategoriserats som sexuella trakasserier och fick ett uppsving genom #metoo. Detta trots att många pojkar tafsar av vetenskapliga skäl, för att de ska veta hur flickors kroppar känns.”

De senaste dagarna har hans huvud rullat. Några har försökt tolka hans insändare till hans fördel, men en överväldigande konsensus är att sexuella övergrepp aldrig kan ursäktas. Kvinnor har full äganderätt till sina kroppar. Var och en har tolkningsmonopol ifråga om gränserna för sin egen fysiska integritet. Det innebär också en ska kunna besöka en gynekolog eller annan hälsovård utan stigmatisering. Företrädare för olika yrkesgrupper har argumenterat tydligt och sakligt för att räta ut frågetecknen. Safe to say att debatten är avslutad, eller åtminstone neutraliserad.

Och nu då? Vad gör vi nu, när en vilsen insändare visat på ett strukturellt problem? Att bara skaka på huvudet och överräcka en dumstrut är att förpassa någon till utanförskap och marginalisering. Människan är ju mer ett flockdjur än en ensamvarg. Det finns anledning att ta en närmare titt på vad det är för sammanhang, som odlar fram teorier om att det på grund av gynekologerna och HPV-vaccinet snart inte kommer att finnas en enda riktig oskuld kvar i Larsmo.

Skam är något människan behöver hjälp med att ta sig ur. Man behöver andra människor, som låter en börja om. Som del av en dialog kan man lära sig, utvecklas, vidga perspektiven, upptäcka andra nyanser än svart och vitt. Men det förutsätter att man få börja om. Det förutsätter att det finns nåd,

Det är en diskussion vi som samhälle behöver föra. Det tycks mig som om vår tid är rätt obarmhärtig när det gäller misstag. Katri Kulmuni avgick som finansminister för att hon köpt medieträning för 48 000 €. Det känns ganska drastiskt att en finansministern avgår mitt i en nationell kris, för ett misstags skull som hon ändå insett och offentligt redogjort för. Som finansminister får man tydligen inte börja om. Hur är det med lärare? Poliser, präster, läkare? Föräldrar?

Kanske skulle det vara lättare för oss att ha en försonande inställning om vi såg att det är två olika saker, att 1) få förlåtelse och 2) att återfå förtroendet att bära ansvasfulla roller. Det ena inbegriper inte automatiskt det andra. Man kan vara förlåten utan att fördenskull återfå förtroendet att bära ansvar. Man kanske inte är mogen för det. Mogenhet kommer ju tyvärr inte över en natt, och inte heller på köpet med förlåtelse.

Responsen Snickars fått är bred och med många kloka och professionella perspektiv. Den oro och tveksamhet hans insändare kan ha väckt kring könshälsovård, har lugnats av sakkunniga på området. Präster, lärare och andra yrkeskategorier har tagit avstånd från det, att det skulle finnas någon ursäkt eller något försvar för den som kränker någon annan sexuellt. Det har omsider Snickars också gjort i ett förtydligande.

Så nu är utmaningen att fortsätta leva tillsammans, på ett sånt sätt att ingen människa eller grupp isoleras och radikaliseras. Att insändare som den här plötsligt finns i våra dagstidningar är ett symptom på att vi som samhälle inte helt lyckats med det. Alla är inte del av utvecklingen mot jämställdhet och jämlikhet. Det är ett talko #Snickarsgate kallar oss alla att ta del av.

För two wrongs don’t make it right: ”Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.” (Ef. 4:31-32)