Har du någonsin funderat över den finska formuleringen i bönen Vår fader: ”myös maan päällä niin kuin taivaissa” -såsom i himlarna så ock på jorden. Varför talar bönen om flera himlar? Är det som en trappa? Himmelska kvalitetsnyanser?
För att bättre kunna förstå frågade jag en av mina finskatalande vänner i prästskrået. Hon förklarade att man tidigare tänkte sig att jorden svävade som en tunn matta mellan två himlar, ovanför och nedanom. Tänk dig bilden: jorden med åkrar, berg och skogar som flyter som ett fantastiskt broderi mellan två oändliga djup!
För min inre syn har jag sedan dess tänkt på de kristallklara djupen under oss: delfinänglarna som lekfullt plöjer fram just under vattenytan, maneterna som sakta flyter fram som högtidliga andeväsen, sjöhästarna och valarna som tillsammans ger diskant och bas till den himmelska kören. Mitt i allt det här Gud Fader, Skaparen, som uppfyller Marianergravens djup med kärlek och låter det ljumma strandvattnet skölja över svettiga fötter som mild omsorg.
Precis som luften jag andas i djupa andetag fyller mina lungor och vävnader med syre finns det salta urhavet, himlen nedanom, i varje cell av min kropp. Ljus och dunkel, salt och sött. Solens strålar och blänk ur djupen.
Under några veckor framöver vill jag dela tankar från de himmelska djupen med er, hemlighetsfull sång från kören av dem som delat syreatomerna med oss för länge sedan.
